Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Åter på besök i Vasastan påminns jag om att här bodde halva släkten – på Roslagsgatan och däromkring.
Alla tillhörde Johannes församling men jag minns inte att någon någonsin besökte Johannes kyrka.
Däremot Stefanskyrkan som ligger i Vanadislunden som ligger på Vanadisberget som döljer en återvinningscentral som heter Roslagstulls och på min tid var sopstation och hette Sleipner. Där arbetade under tidiga morgnar vår portvakt. Hans vithåriga, barska dalkulla till fru fick ta hand om inkräktande busar varav en slog tillbaka så att hon togs in på sjukhus och kom tillbaka omplåstrad och arg som ett bi.
I Stefanskyrkan döptes min mor och konfirmerades hon och gifte sig och begravdes.
Vid ett annat bröllop i början av förra seklet hade bruden svarat ja på prästens fråga varpå prästen vänt sig till brudgummen och frågat samma sak och denne svarat nej och rusat ut och aldrig mer synts till. Händelsen är inte bekräftad och är nog en skröna som alla hedervärda kyrkor bör hålla sig med.
Stefanskyrkan är nu Johannes församlings enda kyrka. Tills nyligen hade man också den stora, röda och spetstornade Johanneskyrkan på Brunkeberg. Den fick nyligen sitt torn reparerat för hundra miljoner och sedan en ny festsal inrättad för fyrtio miljoner, varpå hela härligheten slumpades bort för fem miljoner till katolska kyrkan.
Församlingen ägde därtill ett paradhus på Kammakargatan vars lägenheter lyxrenoverades och två sedan såldes billigt till församlingens folkvalda pampar som känns igen på att de även fått sig tilldelade kyrkans bästa parkeringsplatser och varit buttert svarslösa när tv rotat i saken.
Ja herregud ta mej till brud så att jag slipper tjäna, sa min mormor som hade cigarraffär två hundskall från Stefanskyrkan. Vid hennes begravning erinrade sig prästen att hon, när han en gång inhandlade sin sedvanliga ask Matanzas i hennes butik, allvarligt och trots den hägrande profiten hade rått honom att sluta röka.
Läs fler kåserier av Säverman, till exempel om hur sällan folk slinker in på bio numera. Eller på något alls.
