Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
”Hitler tog mitt leende.” Humorn är svart och syrlig när det seniora kompisparet Bessie och Eleanor sätter omgivningen på plats under sin vanliga shoppingrunda. Scarlett Johanssons regidebut ”Eleanor the great” börjar som ett mysigt puttrande pantertantdrama, om en rappkäftad duo och deras vardag i Florida – men så plötsligt förändras allt. Bessie med den polska brytningen och de sorgsna ögonen dör i sömnen.
Så vem är den 94-åriga krutkärringen Eleanor utan sin bästa vän och sambo? En enorm personlighet, ljuvligt framförd av June Squibb. Hemma i New York väntar en frånskild dotter och ett barnbarn. Under tiden som dottern försöker sälja in ett ålderdomshem hänvisar hon Eleanor till en seniorkör, men på vägen dit råkar modern i stället hamna på en stödgrupp för Förintelsens överlevare. Där är välkomnandet så varmt att hon bara av farten börjar dela med sig. Problemet är bara att de traumatiska barndomsminnena inte är hennes egna, utan den avlidna väninnan Bessies (spelad av Rita Zohar som själv föddes i ett koncentrationsläger).
För att komplicera den redan jobbiga situationen blir Eleanor högintressant för journaliststudenten Nina (Erin Kellyman, bioaktuell i zombiefilmen ”28 years later: The bone temple”). Artikelarbetet leder till ett videoinspelat universitetsbesök och snart blir även Ninas berömda programledarpappa (Chiwetel Ejiofor) intresserad av Eleanors falska livshistoria. Lögnen blir en tickande bomb.
Den generationsöverskridande vänskapen – den ena äldre, straight, från enkla förhållanden i Bronx och den andra ung, gay, uppvuxen i paradvåning – leder till att en gemenskap föds ur sörjandet. Det visar sig att Nina nyligen förlorat sin mamma, och filmen utvecklas till ett drama om vad en rollfigur kallar ”förlustens psykologi”. Trots den uppenbara problematiken i den rövare som Eleanor dragit kan man ändå sympatisera med en ensam 94-åring som just mist sin livskamrat.
Det är ingen slump att ”Eleanor the great” får digital premiär just den 27 januari, på Förintelsens minnesdag…
Till intrigen i Tory Kamen debutmanus finns en intressant metaaspekt gällande förmedling av andras livshistorier och tolkningsföreträde i stort. Det är ingen slump att ”Eleanor the great” får digital premiär just den 27 januari, på Förintelsens minnesdag, samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945 – det läger som rollfiguren Bessie överlevde. Det hör ju någonstans till genren med spelfilmer om Förintelsen att föra vidare minnen som inte nödvändigtvis är självupplevda.
Svåra frågor finns bakom ytan, men som regissör verkar Scarlett Johansson betydligt bekvämare med att fånga det vårvintriga New Yorks mysfaktor. Med uppbackning av Dustin O’Hallorans vemodiga pianoklink bidrar skådeplatsen med en för intrigen perfekt stämning: en falsk trygghet där man likt händerna i en stickad vante skyddas från kylan som väntar när den nakna sanningen kommer fram.
Köldchocken uteblir i ett drama som vill lite för mycket på för kort tid. Det är fint, det är vackert, men även med en närapå perfekt slutscen är ”Eleanor the great” något för mellanmjölkigt lättglömd än vad en film på temat borde vara.
Se mer. Tre andra filmer i skuggan av Förintelsen: ”Sophies val” (1982), ”Phoenix” (2014), ”A real pain” (2024).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN
