Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den politiska rytmen i EU går i femårscykler.
Den förra mandatperioden (2019–2024) dominerades fullständigt av en ambitiös – vissa skulle säga orealistisk – klimatpolitik. EU-systemet fullkomligt spottade ur sig lagar, regler och strategier under samlingsnamnet Den gröna given, som skulle hjälpa länderna att nå högt ställda nationella mål för att minska sina utsläpp till 2030.
Nu är stämningen en helt annan. Effekten av klimatlagarna har börjat svida, hos hushållen, företagen och regeringarna. I Sverige bidrog ”priset vid pump” till Tidöpartiernas valvinst. Mönstret går igen på andra håll i Europa.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen pressas från två håll. Från höger, inte minst hennes egna, tyska kristdemokrater, kommer allt fler krav på att backa i klimatpolitiken. Medan mittenvänstern, som också ingår i von der Leyens parlamentariska underlag, vaktar varje steg hon tar.
Fram till nu har utvägen stavats ”regelförenkling”. EU-kommissionen har ansat rejält i de frodiga regelverk, ofta klimatrelaterade, som sägs tynga Europas industrier (och ibland ogillas av USA).
Med en dåres envishet upprepar von der Leyen att detta inte alls minskar EU:s klimatambitioner, utan bara ökar flexibiliteten. Kritiker anser i stället att om man skrotar flera av verktygen för att få ner utsläppen, så kommer man inte heller klara målen.
I veckan blev det tydligt att EU faktiskt sänker sina ambitioner.
Det hela var en typisk EU-historia: diplomatiskt rävspel, hot om veto – och en rejäl nattmangling.
EU-ländernas miljö- och klimatministrar träffades på tisdagen för att i elfte timmen klubba det (icke-bindande) klimatmål som man ville presentera på det pågående klimattoppmötet i Brasilien.
Men beslutet kräver att samtliga 27 regeringar står bakom det. Och för att säga ja krävde tunga EU-länder som Italien och Polen eftergifter i en långt viktigare fråga: nämligen EU:s egna, bindande klimatmål för 2040.
Kompromissen som förhandlades klart under småtimmarna och antogs på onsdagsmorgonen innebär att EU-länderna tillsammans ska minska sina utsläpp med 85 procent till 2040, inte 90 procent som EU-kommissionen föreslagit och som var ett helt centralt vallöfte från Ursula von der Leyen.
Om EU i vanliga fall har hög svansföring på internationella klimattoppmöten, så åker man denna gång till Brasilien med svansen mellan benen
Det här klimatmålet ska också kunna revideras ned om det visar sig att EU:s skogar absorberar mindre koldioxid än vad man räknar med.
Utöver en lägre ambitionsnivå till 2040, beslöt miljöministrarna att luckra upp vissa av de lagar som ska bidra till att 2030-målet efterlevs. Till exempel för transportsektorn.
Om två år ska utsläppen från transporter omfattas av EU:s handel med utsläppsrätter. Det kommer att leda till högre bensinpriser. Nu bestämde miljöministrarna att reformen ska skjutas upp ett år.
Den här nattliga kompromissen är EU-regeringarnas gemensamma linje i de kommande förhandlingarna med EU-parlamentet om den färdiga, bindande klimatlagen för 2040.
Vissa ser det som en succé att länderna över huvud taget kunde enas om en linje, och att klimatpolitiken nu går in i en mer pragmatisk era. Andra ser det som att EU gett upp att vara världsledare i klimatomställningen.
Oavsett vilket så är omsvängningen ett faktum. Om EU i vanliga fall har hög svansföring på internationella klimattoppmöten, så åker man denna gång till Brasilien med svansen mellan benen.
Läs mer:
Klimatlarm inför COP30: Det går åt fel håll, och det går snabbare
Guterres varning: 1,5-gradersmålet är kört
