Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Hank Green tittar rakt in i kameran medan han med rapp röst och stora handgester förklarar en teori om hur formen på föremål kan påverka orden för att benämna dem. Han är en dignitet i Youtube-världen, och driver tillsammans med sin bror, författaren John Green, produktionsbolaget Complexly.
Där syns Hank flitigt i långa program som förklarar vetenskapliga teorier och framsteg på ett enkelt och ofta tilltalande vis. Men i den här videon, publicerad den 29 juli i år, händer något märkligt. Plötsligt börjar Hank Green att låta som om han pratar med en chattbot.
Reaktionerna låter sig inte vänta. Kommentarsfälten fylls av fans som rasar över att Hank Green vänt sig till den mörka sidan. Det är lite så AI beskrivs av en växande del av befolkningen, som ett universellt hot mot mänskligt skapande.
Hank Green går snabbt ut och ber om ursäkt. Han erkänner att han använder AI i researchsyfte, för att exempelvis hitta och granska vetenskapliga studier, men säger att han inte låter maskinerna skriva manus. Tidstypiskt nog passar han också på att kalla sin AI-användning för ”osund” eftersom den triggar för många dopaminkickar.
Men för kritikerna spelar det ingen roll hur Hank Green använt AI. Blotta faktum att han gjort det är ont nog.
Redan anklagelsen om AI kan numera vara spiken i kistan för en kreatör eller konstnär. Som den lovande debutanten Jerry Falade, vars manus till skräckromanen ”Call me, I’ll hide the body” nyligen såldes för mångmiljonbelopp. Bara för att kort därefter stoppas eftersom förlaget ansåg att Falade inte kunde bevisa att han inte skrivit manuset med AI.
2018 års Nobelpristagare Olga Tokarczuk har också fått utstå stark kritik för att hon i våras berättade att hon använder AI som bollplank och för research i sin författargärning. Trots att hon intygat att hon noggrant kontrollerar alla uppgifter höjdes röster om att hon borde fråntas sitt Nobelpris för sitt övertramp (som hon tilldelades fyra år innan Chat GPT lanserades).
Det tål att sägas att det finns extremt mycket legitim kritik mot AI-industrin; från att än mer makt koncentreras i Silicon Valley till hur språkmodellerna tränas på upphovsrättsskyddat material och hur efterfrågan på tekniken lett till massetablering av nya datacenter och kraftigt ökad energiförbrukning.
Men det är svårt att med gott samvete hävda att språkmodeller inte fyller en funktion. Den typ av research som Hank Green eller Olga Tokarczuk ägnar sig åt för att skapa videor respektive litteratur kan förenklas med AI-lösningar – så länge människan som styr förhåller sig källkritisk och nykter till resultaten.
Det borde gå att erkänna att AI både har sin funktion och sina brister, att det finns bra och dåliga tillämpningar. I stället tycks en enorm absolutistvåg växa sig allt större. Vilket i sig inte är konstigt när techbolag ägnat de senaste åren åt att trycka in halvfärdiga AI-lösningar i varenda app som skådat dagens ljus för att visa att de hänger med i utvecklingen.
Och det sker onekligen övertramp, som hur AI-genererade påhittade källor infiltrerat alltifrån svensk politik till medicinsk forskning. Men snarare än en svartvit debatt om huruvida vi alls bör använda tekniken borde fokus ligga på hur vi kan använda den, på att dra en linje mellan bra och dålig AI-användning.
Läs mer:
Michael Winiarski: Att Olga Tokarczuk skriver med hjälp av AI är en fultolkning
Martin Gelin: Det vi ser är början på en global backlash mot AI-företagen
