Skickligt men inte så coolt när Seinabo Sey sjunger på svenska

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Albumet på svenska är för dagens artister en lika självklar punkt i karriären som julskivan var förr. Nu har turen kommit till 35-åriga Seinabo Sey, som så många före henne sporrad av medverkan i ”Så mycket bättre”. Hon var med i TV4:s numera pausade långkörare 2024, och hennes tolkningar av Simon Supertis ”Samma saga” har vid det här laget över två miljoner spelningar på Spotify.

”Välkommen hem” kommer med samma lågmälda tonläge. Tillsammans med bland andra långtida samarbetspartnern Oskar Linnros har hon rest tillbaka till Gotland, för att spela in en skiva som först och främst låter oerhört svensk. Inspirationen kommer, åtminstone delvis, från Tomas Ledin, men man kan också tydligt höra spåren av Kents många bidrag till genren ”alternativ nationalsång”. De regelbundna, underliggande blinkningarna till svensk folkton påminner om Björn och Benny.

Teatrar och konserthus lär fylla sig själva. Men inramningen är lite tråkig, och man saknar den coolness som varit så central i denna mångsidiga artists uttryck

Bildspråket växlar mellan varma sommardagar och mörka barer, dit berättaren sökt sig för att glömma ytterligare en misslyckad relation. ”Jag har aldrig nånsin hittat nån, som jag vet aldrig har hittat nån” sjunger Sey i skivans starkaste text, en drabbande, ordrik meditation över allt det omöjliga med kärleken. Att den är skriven tillsammans med Ludwig Kronstrand från just nedlagda Hov1, bådar gott för hans eventuella solokarriär.

För Seys del ger hon sig själv i och med detta album möjligheten att ta steget över i det segment av det svenska musiklivet där Lisa Nilsson firar triumfer. ”Välkommen hem” är en mogen, innerlig demonstration av hantverksskicklighet och precis som vanligt sjunger hon otroligt. Teatrar och konserthus lär fylla sig själva. Men inramningen är lite tråkig, och man saknar den coolness som varit så central i denna mångsidiga artists uttryck. I singeln ”Crazy” lyckas hon förena den vuxna värdigheten med modern spets. Där finns en antydan om ännu större saker på gång i framtiden.

Bästa spår: ”Crazy”

Läs fler skivrecensioner och andra texter av Sara Martinsson