När Pisa-resultaten kom i september var reaktionerna i Frankrike minst lika nedstämda som på andra håll: läsförståelsen var försämrad, liksom kunskaperna i matematik och naturkunskap.
Men Frankrike sticker ut på ett sätt. Skillnaden i resultaten mellan elever från välbärgade hushåll (de övre 25 procenten) och de som tillhör hushåll med minst resurser (de lägre 25 procenten) är större än i de flesta andra länder i OECD.
– Barn från socioekonomiskt missgynnade miljöer har betydligt mindre chanser att lyckas i utbildningssystemet i Frankrike än i exempelvis Sverige och andra nordiska länder. Så har det varit länge. Och det visar sig också genom stora skillnader mellan skolor, säger Éric Charbonnier, som arbetar med Pisa-studien och är en av Frankrikes ledande skolexperter.
Elevprotesterna började i Paris-förorter som Créteil och Saint-Denis, där man larmat om lärarbrist, läckande tak, 30-gradig hetta på sommaren och råttor och andra skadedjur i lokalerna.
Nu har de växt till en nationell rörelse som kräver mer likvärdighet i skolan.
– I utsatta områden har skolorna svårt att attrahera lärare, inklusive vikarier. Eleverna där går miste om fler lektioner än i välbärgade områden. Samtidigt är underhållet eftersatt, eftersom det är regionerna och kommunerna – inte staten – som ansvarar för det, säger Charbonnier.
Kontrasten mot elitskolorna i Paris innerstad, några tunnelbanestationer bort, är stor.
Det är en följd av ett utbildningssystem som Napoleon Bonaparte lade grunden för i början av 1800-talet. Det baserades på att tidigt sålla ut de bästa eleverna och sätta dem i elitgymnasier, ”lycéer”, där de förbereddes för studier på prestigefyllda ”grandes écoles”.
I stora drag har det systemet bestått till våra dagar, även om det nu också finns en statlig skola för alla.
Att ta sig in på en fransk elitskola kräver studiedisciplin från tidig ålder, och det underlättar om ens föräldrar förstår systemet och behärskar de kulturella koderna. Välbärgade föräldrar väljer dessutom ofta att sätta sina barn i katolska privatskolor, där omkring 20 procent av Frankrikes högstadie- och gymnasieelever går.
Staten finansierar 70 procent av dessa privatskolors kostnader, vilket gör priset lägre än i exempelvis USA för individen. Men kritiker som ekonomen Thomas Piketty hävdar att det cementerar ojämlikheten i Frankrike.
Samtidigt lägger staten mer resurser på utbildning än många andra länder i OECD.
– Det gäller inte minst gymnasiet. Men pengarna går inte nödvändigtvis till själva undervisningen, för lärarlönerna är lägre i Frankrike än i länder som Sverige, säger Éric Charbonnier.
– En del av förklaringen kan vara att 11 procent av alla gymnasier har färre än 100 elever. Att ha så många små skolor är dyrt.
I protesterna hävdas ofta att offentliga skolor i Paris har 35 elever i varje klass. Är det korrekt?
– För 15-åringar i Frankrike är snittet 29 elever per grupp på lektioner i matematik och franska. Men det finns stora variationer. I storstäder är det ibland 35 elever, medan klasserna är mindre på landsbygden.
Eleverna klagar också på att skoldagen inte slutar förrän runt klockan 18.
– Ja, i Frankrike har vi 1 200 undervisningstimmar per år mot 1 000 timmar i genomsnitt i OECD-länderna. Dessutom med bara 36 undervisningsveckor, mot 38 i andra länder. Det ger fullmatade scheman.
Antagningssystemet till högskolan har också fått hård kritik?
– Parcoursup, som systemet kallas, har en algoritm som gör första urvalet till högskolan. Den anklagas för brist på transparens och leder till stress bland eleverna. Många fruktar att ett eller två dåliga betyg ska förstöra deras chanser.
Högskolorna tillåts också ranka gymnasieskolor. Missgynnar inte det elever från skolor med få resurser?
– Det har förts fram sådan kritik, ja. Men andra menar tvärtom att det vore orättvist att inte ta hänsyn till skolan. För betygsätter alla skolor på samma sätt? I Frankrike skulle många säga att det är svårare att få bra betyg på ett elitgymnasium i centrala Paris än på andra skolor.
Det låter elitistiskt?
– Definitivt. I Frankrike är vi fortfarande väldigt influerade av Napoleontiden. Det finns en ”republikansk” elitism som är mycket starkt rotad. Det är inte alls som i Sverige, där idén om jämlikhet är djupt förankrad i skolans kultur. I Frankrike har vi ”frihet, jämlikhet, broderskap” som valspråk – men inom utbildningen har jämlikheten aldrig existerat på riktigt, säger Éric Charbonnier.
Fakta.Protesterna började 18 september
De franska elevprotesterna inleddes den 18 september på en gymnasieskola i Créteil, utanför Paris, där eleverna bland annat krävde att få vikarier för sjukskrivna lärare. Snart spred sig protesterna till andra utsatta förorter, som Saint-Denis, där elever vittnade om allvarliga brister både i undervisning och i lokaler på sociala medier.
Hundratals skolor har sedan ockuperats och våldsamma sammanstötningar med polis har ägt rum. Även mer privilegierade skolor deltar, för att visa solidaritet och kräva en mer likvärdig skola.
Regeringen har nu öppnat för att göra vissa justeringar i höstbudgeten, bland annat för att kunna anlita fler vikarier. Men protesterna fortsätter och på tisdag har elevernas och lärarnas organisationer kallat till en ny stor protestdag.
Läs mer:
Över 250 000 i skolprotester i Frankrike: ”Som ett nytt 1968”
Erik de la Reguera: Går inte att vifta bort eleverna som ouppfostrade och bortskämda
Johanna Frändén: Ungdomsprotesterna vänder upp och ned på Frankrike