Att civilisationer går under är inget nytt i historien. Deras uppgång, nedgång och fall har länge gett stoff till analyser och spekulationer över mekanismerna bakom sådana processer, som ofta varit månghundraåriga. Nu, efter Belémkonferensens de facto sammanbrott, är det läge att reflektera över samhällelig tillbakagång.
Komplexa samhällen, som vår moderna civilisation, kollapsar inte på det sätt som broar rasar samman. De ändrar vanligen – även efter uppenbara sammanbrott som Berlinmurens fall – karaktär och återuppstår, om än i annan form och efter någon tid; det kan vara något decennium eller ett århundrade. En fundamental skillnad mellan materiella och sociala strukturer är att de förra är låsta av sina initialvillkor medan de senare, åtminstone i princip, kan lära och anpassa sig och således under lång tid hantera (reparera, dölja?) sprickorna i samhällsväven.
Låt oss innan vi fördjupar oss i fiaskot i Belém dröja något inför dess förutsättningar. Beslutsunderlaget, levererat från världens ledande forskargrupper och klimatinstitutioner, innefattade:
*Att atmosfärens CO2-halt omräknat i årsvärde var 428 ppm, det vill säga 53 procent över förindustriell nivå och att ökningstakten nu är större än någonsin.
*Att världens fossilrelaterade CO2-utsläpp för 2025 kommer att överstiga 38 Gt; ännu en gång all time high. Det motsvarar en ökning på 70 procent jämfört med den första klimatkonferensen i Rio 1992.
*Att världens förbrukning av kol, olja och gas nu är större än någonsin i mänsklighetens historia och fortfarande svarar för 85 procent av världens samlade energiförsörjning.
*Att den globala temperaturen i atmosfären sedan länge ökar och nu är den högsta i mänsklighetens historia, så också temperaturen i havet.
Med nuvarande politik rör vi oss mot en global temperaturhöjning på omkring 2,8 grader över referensnivån. Det för oss redan i närtid långt bortom lägen som mänskliga samhällen har erfarenhet av
*Att den globala temperaturhöjningen i praktiken redan passerat 1,5 grader över 1800-talets referensnivå, att tvågradersgränsen är starkt hotad – enligt Internationella Energibyrån (IEA) redan år 2050 – och att vi med nuvarande politik rör oss mot en global temperaturhöjning på omkring 2,8 grader över referensnivån. Det för oss redan i närtid långt bortom lägen som mänskliga samhällen har erfarenhet av.
*Att planeten vid tidigare epoker – i förmänsklig tid – med motsvarande CO2-halt uppnådde temperaturanomalier i intervallet 2-5 grader och att havsnivån steg med 10-20 meter, och mer därtill.
*Att flera av de planetära systemen nu ligger mycket nära eller redan – i likhet med korallreven – passerat irreversibla tröskelpunkter där klimatpolitiska åtgärder inte längre är verkningsfulla.
*Att – och här sammanfattas i praktiken alla ovannämnda förhållanden – det globala samfundet, för att hejda klimatkrisen, med omedelbar början måste reducera utsläppen med minst sju procent om året räknat på nuvarande utsläppsnivå. Därtill måste man börja reducera CO2-halten. I närtid handlar det senare framför allt om storskalig skogsplantering.
Mer än tre decennier efter Riomötet kan vi nu, mot bakgrund av Belémkonferensens torftiga slutdokument, konstatera att det globala samfundets ledarskikt tappat kontakten med vad klimatforskare kallar de planetära gränserna. I det åttasidiga portalkapitlet, efter 30 klimatkonferenser, återfinns inte ett enda ord om fossila bränslen, ej heller om deras utfasning.
Till följd av en ohelig allians mellan snöd fossilprofit, oetiskt ledarskap och omställningsrädsla passerar vi nu snabbt över det smala gränsland där det fortfarande vore möjligt att med värdighet rädda väsentligheterna i vår modernitet. Det är således dags att börja fundera över hur ett samhälle som präglats av en månghundraårig framstegstro nu ska hantera sin reträtt.
Den moderna kollapsdiskussionen har dominerats av Jared Diamond som i boken ”Collapse” (2005) analyserar hur sexton historiska samhällen valt att misslyckas eller överleva. Hans bok ger underlag för tankeväckande reflektioner. Här fokuserar jag på Diamonds syn på kollapsen som valhandling.
Som andra påpekat är det svårt att hävda att klassiska samhällskollapser generellt varit konsekvenser av aktiva val, det vill säga att det samhälleliga beslutsfattandet präglats av kunskap om de fundamentala alternativ man stod inför och/eller att man hade reella möjligheter att välja mellan dessa. Påsköns befolkning valde inte sin kollaps.
Den senaste tidens backlash för klimatkrishanteringen i många länder, kryddat med Belémkonferensens oförmåga att adressera det väldokumenterade gapet mellan det som måste ske och det som nu pågår, gör dock Diamonds voluntarismargument aktuellt igen. Men först en kort tillbakablick. Belémkonferensens oförmåga att adressera det väldokumenterade gapet mellan det som måste ske och det som nu pågår, gör dock Diamonds voluntarismargument aktuellt igen. Men först en kort tillbakablick.
De historiska samhällenas tillbakagång – vi behöver inte definiera dem alla som kollaps – kännetecknades vanligen av att man långsiktigt expanderat utöver sitt lokala habitat och att man varken uppfattade denna övertrassering eller anpassade sin samhällsorganisation efter detta. Genom expansiv politik kunde vissa imperier utvidga sina försörjningsbaser. Rom kunde således länge försörjas med livsmedel från det då bördiga Nordafrika.
Nu närmar vi oss snabbt, och har i flera avseenden sannolikt redan passerat, de planetära gränserna
I andra fall blev lösningen massutvandring till angränsande, förhoppningsvis mer bördiga, och vanligen redan befolkade, områden. ”Barbarer” från utsatta regioner har alltid invaderat de mer välmående, skapat stora integrationspåfrestningar och även periodvis bidragit till de mottagande regionernas nedgång och sönderfall. Västroms nedgång och fall under 3- och 400-talet ger rikligt stoff för sentida reflektioner om detta.
Historiens imperier var dessutom ur ett globalt resursperspektiv i huvudsak små. Även om där fanns stora befolkningskoncentrationer såväl som enorma resurskrävande arméer, som i Rom, var det samlade fotavtrycket ändå lågt. Det fanns dessutom alltid en exploaterbar potential bortom den egna systemgränsen. Nu närmar vi oss snabbt, och har i flera avseenden sannolikt redan passerat, de planetära gränserna. Det finns inga för oss nåbara resursbaser bortom den finita planeten. Därtill kommer havet och extremvädren att sluka delar av det vi redan har.
Går vi då mot en kollaps som vi själva väljer?
Våra förfäder visste inte hur de, kanske under flera generationer, försatt sig i sin kris och därmed inte heller hur de skulle manövrera sig ut ur den. De valde således inte sin kollaps, en dimension som Diamond underskattar i sin analys. Men vi vet. Naturligtvis inte alla människor, men globala opinionsundersökningar visar att klimatkrisens hotbild är väl känd över hela jorden. Jag håller för troligt att människorna i Bangladesh och på Stilla havets öar känner till mer om lägets allvar än de som motsätter sig bensin- och flygskatter här hemma i Sverige. Alla makthavare, som vill veta, har också tillräckligt underlag för att sprida kunskap och skapa acceptans för de omfattande klimatåtgärder som nu krävs.
Det vi nu sett i Belém är en allvarlig illustration till Jared Diamonds valhandlingsteori. Oavsett om man kallar det för kollaps eller ej väljer vi nu, som globalt kollektiv genom våra ledares beslut och icke-beslut, en temperaturbana präglad av spårberoenden och tröskelpunkter som med hög sannolikhet leder till omfattande konflikter och lidanden; inte bara långt borta i tid och rum, utan nära. Måhända är en jämförelse med det assyriska imperiets öde (från 900-600 f Kr) på sin plats: två hundra år av uppgång (för oss industrialismen och moderniteten) följt av ett sekel av nedgång och sammanbrott (för oss innevarande sekel).
Vissa väljer att inte informera sig för att därmed hålla sin cynism på avstånd. Andra väljer icke-handling; rädda för omställningen, för folket, för att förlora sin makt och sina taburetter
På global nivå väljer nu våra makthavare – fossilbaroner, auktoritära statschefer och omställningsängsliga ministrar – istadigt att ignorera krisens allvar. Några väljer cyniskt och kortsiktigt sin fossilprofit. Vissa väljer att inte informera sig för att därmed hålla sin cynism på avstånd. Andra väljer icke-handling; rädda för omställningen, för folket, för att förlora sin makt och sina taburetter.
I Belém hade de upplysta demokratierna möjlighet att vägra skriva under den åtgärdstomma text som konferensen nu landade i. Men man valde att kapitulera för fossilintressena för att, som man framhöll, rädda ett globalt förhandlingssystem (som efter 30 förhandlingsomgångar inte ens talar klarspråk om klimatkrisens orsaker). Det blev ju inte ens en kompromiss. Vinnaren tog allt! I realiteten valde man bort också landvinningarna från Paris 2015.
Klimatarbetet kräver nu ett omtag, och det snabbt. Det havererade FN-baserade konsensusinriktade systemet måste kompletteras av en palett av smärre likasinnade grupperingar, till exempel på EU-nivå. Tillsammans med länder som Colombia driver de konkret och avancerad klimatomställningspolitik genom parallella aktioner som stimulerar varandra för att rädda vad som räddas kan och skapa en värdig omvandling till ett postfossilt samhälle.
Utmaningen nu för våra demokratiska system är att välja personer och regeringar som är tillräckligt kloka och ansvarstagande för att ta itu med den uppgiften.
Läs mer:
Peter Alestig: En mindre revolution inträffade på klimatmötet
Naturskyddsföreningen: Avtalet en besvikelse
Expert: Saudiarabien ”förstörde festen” i Belém
