Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Sällan eller aldrig läser jag en bok mer än en gång. Om så, ska det vara något särskilt: ett särdeles vackert språk eller ett intresse för hur just den författaren byggt upp intrigen eller dialogen.
Men en bok läser jag om varje sommar – endast på somrarna – och den tillhör den förstnämnda kategorin.
Så här i påsktider tycker bokbranschen att vi ska läsa kriminalromaner efter att ha sneglat på den norska traditionen med påskekrim. Den är över hundra år gammal och enligt den ska man helst sitta i en hytte (fjällstuga) och sträckläsa den ena deckaren efter den andra mellan skidturerna.
– Iskall marknadsföring, säger jag till den strävhårige sambon taxen Douglas. Man läser väl för farao när och var lusten slår till.
Han ser oförstående ut men vet precis vad jag talar om. Det missbelåtna stönande han ger ifrån sig när min kvällsläsning passerat midnatt är en tydlig signal om att det är dags att släcka lampan.
Det fanns en tid då jag längtade efter årets deckare. Den gavs oftast ut lagom till jul, i pocket och var skriven av Agatha Christie. Då var den stillsamma juldagen räddad. Det är i år femtio år sedan Dame Agatha Christie dog. Jo, hon blev adlad för sina detektivromaner som lär vara 66 till antalet.
Den allra första Christie-deckaren jag läste var den som numera heter ”Och så var de bara en”. Det var sommar och jag var hos min bästis Lotta på landet. Vi var tio, elva år och solen sken, baddräkterna var nedpackade, matsäcken med prickiga korvmackor fixad och stranden väntade. Men jag ville bara ligga kvar hemma och läsa. Lista ut vem mördaren var innan författaren avslöjade det.
Sen var jag fast. Jag kunde höra knastret av steg på grusgångarna i idylliska men fiktiva St Mary Mead, se den rosa stickningen Miss Marple hade i händerna medan hon löste det ena mordmysteriet efter det andra och skönja siluetten av den korpulente Hercule Poirot.
Efter Christie-eran läste jag andra deckarförfattare, svenska, brittiska och några amerikanska. Men ju blodigare de blev, desto mer ointresserad blev jag av genren.
– Men medge att ”Iskall marknadsföring” skulle vara en bra deckartitel, säger jag till Douglas.
Han stirrar uppfordrande på mig.
– Jaså, du vill veta vilken bok jag läser om varje sommar: Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”. Du har ju hört den en gång också, i Krister Henrikssons inläsning. Njutbar, så till den grad att du somnade.
Läs fler kåserier av Ståhlis, till exempel om att leva vidare som badanka.
