Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det är nästan lika roligt att titta på publiken i Wimbledon som att se matcherna.
Tevekameran sveper över publikhavet och jag noterar att drottning Camilla är på plats. Klädd i pastell liksom väninnan bredvid henne.
Min favoritskådespelare Benedict Cumberbatch är också där, grå kostym, slips, tuggummi. Liksom filmkritikernas favorit, tv-seriernas Nicola Walker. En äldre man i hatt och mustasch skymtas, och visst är det tennisspelaren Stan Smith som vann här i början av 70-talet.
Roger Federer är hedersgäst och ler generat och tillfredsställt på en och samma gång när flera spelare nämner honom som den store inspiratören.
Ja, i The Royal box trängs kungligheter med kulturetablissemanget och tidigare Wimbledonstjärnor.
I en annan box sitter Björnligan. En klonad skara sammanbitna män i mörka glasögon och likadana t-shirts.
I en annan box sitter Björnligan. En klonad skara sammanbitna män i mörka glasögon och likadana t-shirts. Det är spelarens träningsteam. De som får betalt för att hålla reda på hens mat, muskler och motivation.
Bakom dem trängs tennisspelarens familj som försöker hålla anletsdragen i styr. Det går så där. Ett glädjerop slinker ut. Ett skutt i bänkraden: YESSSS!
Det är skillnad på publiken på Wimbledon och den i Franska öppna. Skillnaden skulle kunna liknas vid en klassisk konsert vs en rockdito. I den mån det över huvud taget behövs räcker det i Wimbledon med ett enda ”Quiet please” när publiken sorlar. Det gör det sällan i Paris.
Det vackraste ljudet för en tennisentusiast är det fylliga ljudet av en boll i spel. En serve. Spelet kan följas blundande bara genom att lyssna på ljuden, som det besvikna kollektiva åhhhhhh-suset när bollen går i nät eller ut. Eller genom att hörsamma de artiga applåderna och de spontana.
Liksom i alla spel så älskar publiken även här en underdog. Alltså den som överraskar. Den man inte trodde på.
Dagen efter att underdoggen britten Fery vunnit över italienaren Cobolli tar den strävhårige sambon taxen Douglas och jag en promenad i parken.
– Du kan vara lugn, försäkrar jag. Du är en dog men ingen underdog. Jag tror på dig.
I parken hörs plötsligt ett bekant ljud. Det är ett fylligt ljud av en tennisboll i spel.
Läs mer:
Ståhlis förra kåseri: Kroppar, kroppar, så långt ögat ser …
Ståhlis-klassikern (2025): Är dagboken ocensurerad kan den bli en klassiker
Senaste veckans mest läste kåseri: Det goda rådet för pensionärer spricker redan vid lunch
Alla DN:s kåserier finns samlade här.