Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det är en sådan där tidig morgon när endast hundägare och småbarnsföräldrar är ute. Hundägare för att en vovve har sina orubbliga rutiner, och småbarnsföräldrar för att en arla morgonpromenad är det enda som tycks ha en sövande inverkan på en nattpigg bebis.
Solen är på väg upp och står man på Drottninggatsbackens krön i Stockholm kan man se hur himlen sakta färgas svagt rosa långt där nere i city. Staden är tyst och stilla som bara en stad kan vara mellan två storhelger. Butikerna har skyltat om från julrött till nyårssilverglittrigt, och konserthusen skiftat repertoaren från Händels Hallelujakör till Lumbyes spralliga champagnegalopp.
Ett nytt år väntar. För somliga blankt som ett oskrivet blad, för andra redan nedklottrat med måsten och uppdrag.
Hur vi än vrider och vänder på det så lever vi i förväntningarnas tid; inför julen, nyår, semestern, arbetet och kanske till och med kärleken, ja, inför själva livet. Hur det ska bli mer än hur det är. ”Är” blir ju snabbt ”var” så vi säkrar med ”blir”. Och det ska sägas: i många fall helt nödvändigt.
Till och med den strävhårige sambon Douglas som tycks leva här och nu har förväntningar. På en korvsnutt, en långpromenad eller ett litet äventyr.
– Även jag har förväntningar, säger jag till honom. Som att du inte ska komma uppseglande som taxarnas Duplantis bland dunbolstren med ett näst intill oigenkännligt gosedjur i munnen klockan 05.30. Och förvänta dig en lekstund.
Douglas låtsas inte höra. Han nosar ivrigt vidare på morgonpromenaden för att bevisa att han lever i nuet.
Vi möter allt fler hundekipage ju längre vår promenad fortgår. Hussar och mattar som helst vill hem till morgonfikat och småhuttrar invirade i sjalar och inifrån huvor: ”Baja nu. Kom igen!”
Ständigt denna förväntan, men vovvarna gör sig ingen brådska. Allting har sin tid är deras morgonpromenadsmotto.
Några timmar senare gnistrar solen i jugendfasadernas fönster på vår gata. Den strävhårige har tagit en lur och på tv är det skidskytte, årets sista. Förväntningarna som alltid stora.
Läs fler kåserier av Ståhlis, till exempel om hur mörkret bekämpas så här års. Och granar.
