Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är sannerligen inte lätt att arrangera självutnämnt ”opolitiska” kulturarrangemang i dessa dagar. Se bara på Filmfestivalen i Berlin som hölls i februari och var rekordartat stökig med avhopp och bråk. Konflikterna kretsade främst kring hur festivalen och filmbranschen skulle förhålla sig till kriget i Gaza – men till slut blev beröringsskräcken så stor att filmstjärnor som Neil Patrick Harris inte ens kunde få ur sig ett svar på hur film kan motverka fascism: ”Jag är intresserad av att göra saker som är opolitiska.”
Melodifestivalen har glatt och obekymrat rullat på under vintern, men nu är det dags att utse en vinnare som ska tävla i Eurovision i maj. Eurovision har visserligen lång erfarenhet av att envist låtsas vara en politiskt neutral musiktävling – men de senaste åren har det mest känts som att arrangerande EBU ägnat sig åt någon sorts utstuderad gaslighting. Verkligheten är ju att tävlingen har kantats av demonstrationer och bråk både framför och bakom kulisserna, pr-värdet i Eurovision, det som brukar kallas för soft power, har fått allt större betydelse, och i år har fem länder hoppat av i protest mot att Israel tillåts delta.
Melodifestivalsegraren som får det komplicerade nöjet att resa till Wien har en del att förhålla sig till.
Än är Eurovisionstartfältet inte färdigt, men en försiktig tidig trendspaning kan man kosta sig på. Dragningen bort från engelska texter, mot andra språk, tycks fortsätta. I toppen av de tidiga oddslistorna hör vi bland annat grekiska och danska. Allra mest favorittippad i skrivande stund är Finland, med en märkligt schlagernostalgisk kitschfest där Pete Parkkonen sjunger duett med Linda Lampenius violin, iscensatt som en arkaisk saga om eld, hjältar och kärlek. Italien, som det senaste decenniet haft flera av de mest stilrena och moderna bidragen, skickar i år Sal Da Vinci med en låt som visserligen är härlig men som lika gärna hade kunnat tävla 1998. Vill Eurovision krypa tillbaka in i sin egen trygga livmoder? Jag dömer inte; vill vi inte alla.
I år har vi ingen riktig Eurovisionvinnare i Melodifestivalen. Felicia skulle säkert placera sig värdigt. Greczula? Tja, inte sist i alla fall. Är det fel att innerst inne hoppas på Lilla Al Fadjis dumkul lilla sång? Ibland känns det som att opolitiska Eurovision är mest delulu av alla.
Tre bidrag som sticker ut
Finland. Linda Lampenius & Pete Parkkonen – ”Liekinheitin”
Det är så utstuderat dramatiskt att det hade kunnat vara en av parodilåtarna i Will Ferrells Eurovisionkomedi från 2020 – men kanske är en eldig retroduett mellan Linda Lampenius (sexig violin) och Pete Parkkonen (sexig sång) just vad vi behöver detta skitår.
Danmark. Søren Torpegaard Lund – ”Før vi går hjem”
Ett av Danmarks bästa bidrag på länge, som doftar ”Natteravn”, poppers och dödsdömt olycklig kärlek klockan halv fem på morgonen. ”Helt ustyrlig, jeg så fucking dum”, som Søren Torpegaard Lund poetiskt uttrycker det iklädd nätbrynja och plastbyxa.
Grekland. Akylas – ”Ferto”
Vem säger att man inte kan föra fram ett djupt kapitalismkritiskt budskap på grekiska och ha kattmössa? En röjig partylåt om överkonsumtionssamhället där ett störigt technobeat möter fiolriff och gamla tv-spelsjinglar – och så ett par fluffiga furryboots på det.
