Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
”Nu får du väl ändå ge dig!”
Den strävhårige sambon taxen Douglas blick säger allt. Det är kväll – eller tidig morgon – och han tycker jag ska sluta nu. Slita mig från skärmen och gå och lägga mig eller ägna mig åt honom.
– Strax, säger jag, strax. Bara ett problem till!
I mobilskärmens app sitter en datoriserad coach och kommenterar allt jag gör. Minsta förflyttning har han en åsikt om. Det plingar och rasslar av poäng som i en enarmad bandit. Allt mer rosig om kinderna passerar jag olika nivåer. Svårighetsgraden skärps.
– Min kung dansar undan, säger coachen triumferande.
Jag har börjat spela schack på nätet. USA-sonen och jag tyckte vi kunde ha ett litet kul distansprojekt och spela mot varandra, och nu är jag fast. Jag smygtränar mina rostiga kunskaper med hjälp av coachen i schackappen.
Att lösa ett problem, finns det något mer tillfredsställande? Men beroendeframkallande. Man vill lösa fler – och få beröm.
Men herregud människa, tänker ni kanske nu, du sitter väl inte glor på 64-rutigt bräde mitt under VM i fotboll?
Nej, det är inte första gången jag spelar schack. Med en pappa som var stormästare i schack fanns schackvärlden ständigt närvarande i min barndom.
Jag visste lika väl vilka Capablanca, Smyslov och Botvinnik var som Beatles, Stones och Aretha Franklin. Eller vilken pjäs som var starkast och att damgambit inte var en dans utan en spelöppning.
Men schack kräver koncentration, och distraktionen under tonåren bestod av killar, pop, litteratur och disco.
Det lilla schackbordet har emellertid alltid stått redo i vardagsrummet. Som om det bara väntade på att jag skulle komma till insikt om spelets alla möjligheter.
Men herregud människa, tänker ni kanske nu, du sitter väl inte glor på 64-rutigt bräde mitt under VM i fotboll?
– Det ena utesluter inte det andra, säger jag högt till Douglas.
Han tycks dock föredra fotbolls-VM som skapar lite mer fysiskt engagemang. Plötsliga hojt och skrik sprallar upp honom.
Det plingar till i min mobil. Det är ett särskilt pling som säger att USA-sonen har gjort ett nytt drag.
– Vänta lite Douglas, vi ska snart gå ut. Jag ska bara göra ett svarsdrag.
Han stirrar uppfordrande på mig. Hans blick säger:
”Nu får du väl ändå ge dig!”
Läs mer:
Ståhlis senaste kåseri: Hej, du ljusskygga grovarbetare. Tack för att du finns!
Ståhlis-klassikern (2021): Jag minns mina regnkappor och hur de gjorde mig blöt
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
