V:s krav på ministerposter tycks stå skrivet i sten – till skillnad från Sverigedemokraternas. SD kunde backa och framstå som konstruktiva eftersom partiet aldrig hade fattat något kongressbeslut om krav på ministrar – men också på grund av partikulturen.
Jimmie Åkesson har betydligt friare tyglar än Nooshi Dadgostar, som leder ett parti där partiledningen har mycket mindre handlingsutrymme än i övriga partier.
Men även V kan bryta mot sitt kongressbeslut. Antingen genom att kalla till en extrakongress, vilket är svårt att få till med kort varsel, eller genom att försöka förankra en ändring på något annat sätt – i partistyrelsen, i riksdagsgruppen eller genom att kalla in alla distriktsordförande.
Lite så arbetade liberalernas Simona Mohamsson när hon kallade till ett extra digitalt landsmöte för att ändra beslutet från partiets extrakongress i våras, då man valde att fortsätta Tidösamarbetet, men sade nej till att SD skulle få ministerposter.
V hade själva en extrakongress 2022 då man ändrade sig i frågan om den svenska vapenexporten.
– Historiskt sett har det skett flera gånger. I en del fall fattar partistyrelsen bara ett nytt beslut. I andra fall har man kallat in extrakongresser för att lösa upp knutar som uppstått, säger Niklas Bolin.
I det här fallet kan dock partikulturen i V ha stor betydelse. Den är mer kollektivistisk och ger partiledningen mindre frihet än i övriga partier, har flera statsvetare påpekat.
– Sedan är det ju långsiktigt viktigt för V att få ministerposter. Deras vilja att bryta med rollen som stödparti, att komma in i regeringen, den är ju genuin. Har man en gång kommit in är ju sannolikheten att man är välkommen in i regeringsvärmen även framöver mycket större, säger Niklas Bolin.
Betyder det att det inte finns någon möjlighet alls för V att backa från kravet på ministerposter?
– Det är otroligt svårt att veta. Jag upplevde inte vice ordförande Ida Gabrielsson som fullt lika bergfast när hon utfrågades i Aktuellt på måndagskvällen. Jag tänker mig dock att man utåt kommer att fortsätta vara stenhård, ända fram till den dag man inte kan det längre. De kommer definitivt att vänta tills C har visat sina kort, det är min spekulation, säger Niklas Bolin.
Sedan är det också, förstås, en förtroendefråga. Om partiledningen väljer att köra över kongressbeslutet utan att det är förankrat så måste den kunna visa att man valt den bästa vägen – inte bara när det gäller vilken statsminister som regerar, utan även för partiet.
Borde inte SD:s nuvarande position, där man sagt sig vilja släppa fram en statsminister för att sedan gå i opposition och rösta som man vill, vara avundsvärd även för V rent sakpolitiskt?
– Det kan man absolut tänka sig. Det är ju ingen som sticker under stol med att SD haft sakpolitiska framgångar. Problemet här är V:s långsiktiga ambition att sitta i regeringen och komma undan rollen som stödparti. Den ambitionen har förstås SD också, men man låter Jimmie Åkesson dirigera vägen fram.
Det finns ytterligare ett skäl för V att hålla benhårt på sitt krav, noterar Niklas Bolin.
– Om Ulf Kristersson föreslås av talmannen och godkänns av riksdagen, kan V gå ur processen med hedern i behåll, utan att ha behövt kompromissa bort sitt krav gentemot C.
Läs mer:
Tomas Ramberg: Ska opinionsmätningar avgöra regeringsfrågan?