Stilsäkra och skämtsamma foton av Elliott Erwitt

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Amerikanen Elliott Erwitt tillhör fotohistoriens legender, med uppdrag jorden runt. Han var ofta närvarande vid historiska händelser som John F. Kennedys begravning 1963 och då Nixon läxar upp Chrusjtjov i Moskva 1959. Han porträtterade politiska profiler som Fidel Castro och Che Guevara, liksom Hollywoodkändisar som Alfred Hitchcock och Marilyn Monroe.

”Through the playful eyes of Elliott Erwitt” på Fotografiska i Stockholm är en retrospektiv utställning med drygt 100 bilder från sju decennier. Ikoniska fotografier från uppdragsresor blandas här med reklambilder och privata foton, både med familjemedlemmar och från lediga stunder. Främst i svart-vitt, som han föredrog, men också sällan visade färgfotografier.

Elliott Erwitt (1928–2023) föddes i Paris, växte upp i Milano och emigrerade med sina ryskjudiska föräldrar till USA 1939. Han började fotografera redan i tonåren och blev 1953 medlem i Magnum Photos, den anrika bildbyrån som han också ledde under några år. Erwitt hann välja bilder till den utställning Fotografiska hade i Shanghai 2024 och som denna i Stockholm bygger på.

Första blickfånget är en fototapet med den fantastiska bilden av en chihuahua i en stickad dress, ängsligt stirrande intill stövelklädda ben. Det tog ett tag för mig innan jag upptäckte att den pyttelilla, piffiga hunden hade sällskap av en gigantisk dito. Sannolikt en grand danois, som står på andra sidan om matte. Ett av många exempel på Erwitts uppmärksamma blick, därtill ovanliga och ibland obekväma val av perspektiv – här verkar han ha legat på den blöta marken.

Bilderna är grupperade i serier som Cities, Between the Sexes, Kids, On the Beach, Personalities och Dogs – varav det sistnämnda temat visas som ett bildspel. Det tycker jag är synd, särskilt som hundar (och barn) tillhörde Erwitts personliga favoritmotiv. I en väggtext, med citat ur boken ”Personal exposures” från 1988, berättar han att ett av hans första hundrelaterade uppdrag var ett modejobb om damskor: ”Jag bestämde mig för att fotografera dem ur en hunds perspektiv, eftersom hundar ser fler skor än någon annan”!

Erwitt kunde också skälla som en hund, för att få dem att reagera med vad vi upplever som mänskliga känslor. Se bara på den lilla hunden som hoppar högt. Strax intill bildspelet visas det mer finkänsliga fotot i mellanformat av ett gäng gatubarn i Venedig 1949. De är smutsiga och snoriga men de äldre barnen håller beskyddande armarna om småttingarna. Skärpan ligger på ungarna längst fram på fotografens högra sida, medan de andra är oskarpa.

En klassisk bild är tagen 40 år senare, när Eiffeltornet fyllde 100 år. Då fångade Erwitt silhuetten av en man som hoppar över en vattenpuss i förgrunden – tydligt inspirerad av förebilden Henri Cartier-Bresson.

På utställningen finns flera eleganta kompositioner med diagonala siktlinjer. De atmosfäriska strandbilderna med drivande moln har istället mäktiga horisontlinjer och människor fångade på långt håll i utstuderade positioner.

Erwitt hade ett särskilt öga för visuella dråpligheter, som den där en mexikansk helgonstaty får en ”gloria” av vad som egentligen är en profan antenn. Eller den från Florida Keys där formen av en häger går igen i en vattenkran. Och så har vi den prydligt klädda damen i Managua som till synes har nakna bröst – som visar sig vara pumpor inklämda i en halvöppen jalusi.

Enligt Erwitt själv var han ”en hängiven människobetraktare”. Fast särskilt då av kvinnor. Han var uppenbarligen en kvinnokarl, gift fyra gånger och pappa till sex barn. Marilyn Monroe verkade trivas i hans sällskap, avslappnat förevigad med huvudet sensuellt bakåtlutat.

I detta fall stämmer säkert Erwitts sägning om att han sällan iscensätter bilder, utan ”väntar in dem”. Dock fick han erkänna enstaka arrangemang. Nog är orkestreringen uppenbar i bilden där en ung kvinna håller händerna på huvudet, likt kvinnoskulpturen i bakgrunden. Liksom i den där en av hans döttrar står i en stel ställning som efterliknar dem hos raden av antika egyptiska skulpturer på Metropolitan museum.

Det Erwitt verkligen lyckas med är att förmedla stämningar och fånga talande ögonblick – ibland historiska, ofta humoristiska. I utställningens biografiska film ”I bark at dogs” märks hans skämtlynne men också seriositeten som yrkesfotograf.

Däremot undrar jag över den tekniska kvalitén i Erwitts från början analoga fotografier, tagna med en Leica eller Rolleiflex. I alla fall är de digitala printar som visas på Fotografiska påtagligt korniga och ibland även oskarpa. För många fotonördar med mig drar det ner upplevelsen.

Fast detta syns bara nära inpå. För att till fullo uppskatta Elliott Erwitts skämtsamma och stilsäkra fotokonst gäller det här att ta ett steg tillbaka.

Läs mer: Elliott Erwitts bildvärld lockar till skratt

Läs mer om konst på dn.se