Utställning
”Drift”
Sara-Vide Ericson
Liljevalchs+, Stockholm. Visas t o m 28/2 2027
Nordpolen har länge haft en direkt magnetisk dragningskraft på äventyrare, upptäcktsresande och konstnärer. Ingenjör August Andrées svenska polarexpedition med luftballong vid förra sekelskiftet slutade som bekant i att samtliga deltagare frös ihjäl på Vitön, men efterlämnade en historisk bildskatt i form av Nils Strindbergs bevarade fotografier.
Fascinationen består än i dag. Sedan mer än 30 år har kulturarbetare i olika genrer bjudits in att följa med på isbrytaren Odens expeditioner till Arktis – från riksbekanta akvarellmålaren Lars Lerin till författaren Bea Uusma.
Hösten 2025 gick uppdraget till Sara-Vide Ericson, känd för sina målningar av hälsingska skogslandskap i dova jordfärger.
Ericsons verk tar ofta formen av ett slags självporträtt, med henne själv i rollen som mytologiskt skogsväsen klätt i praktiska funktionskläder. Så sent som i våras öppnade hon en uppmärksammad separatutställning på Norrköpings konstmuseum, där de murriga landskapsmålningarna laddats med en rå fysikalitet.
På Liljevalchs+ visar hon nu ett 80-tal verk som skapats med inspiration från polarexpeditionen. En del är målade i en intim skala ombord på fartyget, medan andra färdigställts i monumentalt format hemma i ateljén.
Utställningens centrala verk är en dramatisk målning av en flammande solnedgång, fyra meter hög och nio meter bred. Färgskalan spänner från lysande orange till djupt lila, och för genast tankarna till 1800-talskonstnären Marcus Larsons dramatiska marinmålningar.
Men där Larsons romantiska måleri emellanåt slår över i ren kitsch, lyckas Ericson förmedla det storslagna landskapet med en lika saklig som förundrad blick. Att hon dessutom förmår variera de återkommande motiven av is, vatten, himlar och moln utan att det känns upprepande är i sig något av en bedrift.
I målningarna av isflak, bergsformationer och besättningsmän på isen dominerar, naturligt nog, en blågrå, iskall färgskala som skiljer ut sig från Ericsons tidigare produktion och kan föra tankarna till Eugène Janssons nationalromantiska måleri.
Färgen är ofta pastost pålagd i feta, korviga sjok och förstärkt med inslag av bladguld, silver och flytande blyerts som ger målningarna en skimrande yta. Orange polaroveraller och ryggsäckar lyser som enstaka utropstecken i det stora blå.
De stora verken är monterade på ställningar med hjul, vilket förstärker deras fysikalitet i rummet. Här finns även ett scenografiskt inslag i form av en replik av den koj Ericson tillbringade sex veckor i, medan isflaken dånade under fartygets botten. Hon har också lånat in en litografi av ett havslandskap av Edvard Munch, vilket förstärker kopplingen till förra sekelskiftets måleriska strömningar.
I annexets stora sal får de monumentala målningarna fritt spelrum, medan de små verken placerats på midjehöga hyllor på den översta våningen. Presentationen utnyttjar Gert Wingårdhs betonggrå arkitektur till fullo, som när ett vinterkallt dagsljus strilar ner från takfönstren på en målning av en ensam, lufsande isbjörn. Sublimt.
När konstnären sommarpratade i radio i juli argumenterade hon för att det borde vara förbjudet att fotografera av målningar: ”för vad händer med skala och form när [målningen] trycks ner och ihop – jo, den påverkar dig inte längre.”
På plats i Liljevalchs är det lätt att ge henne rätt. Att uppleva verken på nära håll är en rent fysisk upplevelse, som är svår att återge i ord och bild.
Det är en insikt som drabbar även den vackert formgivna bok som lanseras i samband med utställningen, baserad på Sara-Vide Ericsons egna anteckningar från expeditionen och bilder av målningarna. Trots ett osedvanligt bra tryck förlorar verken något av sin aura i överföringen – i sig ett starkt bevis för måleriets bestående värde i den mekaniska och digitala reproduktionens tidsålder.
Vad boken däremot tillför är en bild av det dagliga livet ombord på en isbrytare, långt från civilisationen. Besättningsmännen, forskarna och konstnären själv blir aktörer i något som kan liknas vid ett socialt experiment eller en dokusåpa på teve. Här finns allt från avundsjuka till personliga intriger och erotiska möten, skildrat i en kärv men underhållande prosa.
Det är lätt att leva sig in i den psykologiska och fysiska utsatthet resenärerna befunnit sig i, isolerade i ett ensamt fartyg som kryssar mellan bergen och ismassorna. Samtidigt är det ju vi människor som utgör det stora hotet, globalt sett. Ericson beskriver i boken hur de emellanåt färdas över öppet vatten där det annars brukade vara tjock is.
Arktis är ju också en geopolitisk konfliktzon, värdefull såväl för sitt strategiska läge som för de jordartsmetaller och oljefyndigheter som finns i regionen.
I utställningen finns även en intervjufilm, där Ericson berättar om resan och sitt arbete. Samtalet kretsar delvis kring begreppet skönhet, och huruvida det fortfarande är en relevant eller eftersträvansvärd egenskap i samtidskonsten. Sara-Vide Ericson svarar med ett citat från konstnären Agnes Martin: ”Beauty is the mystery of life.”
Utmaningen är förstås att skildra den naturliga skönheten utan att det blir banalt eller kitschigt. Ericson löser dilemmat med ett måleri som rör sig från det stillsamma och atmosfäriska till det expressionistiska och dramatiska. Stående framför verken kan man nästan känna vinden piska ansiktet och kylan bita tag i tårna.
I en debattartikel i Expressen förra veckan (14/11) argumenterade kritikerna Adam Rosenkvist och Otto Ruin för att Sveriges konstliv likriktas och utarmas när institutionerna bara satsar på säkra kort – och lyfte Sara-Vide Ericson som ett tydligt exempel på en ”turné-konstnär”. Det är lätt att ge dem rätt i sak, det är en kommersiell logik som vi ser upprepas såväl inom populärmusiken som i litteraturen. Störst går först.
Men i det här fallet är de ute på tunn is. Att någon skulle vilja undanhålla publiken denna storslagna uppvisning i samtida naturromantik är snudd på obegripligt. Sara-Vide Ericson befinner sig av allt att döma i ett måleriskt flow, där expeditionen norrut bidragit såväl med en ny kolorit som med motivisk inspiration.
Oavsett vart konsten för henne i framtiden är det väl värt att hänga med på resan.
Läs mer:
”Jag kan inte komma på ett mer extremt landskap än Arktis”
Sara-Vide Ericson står för årets starkaste konstupplevelse

