Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sönderslagna stentrappor på en offentlig plats någonstans i världen. Smutsiga filtar och bombmattor i övergivna skyttegravar. Och kvarlämnade stridsvagnar i öknen, sedda från ovan.
På utställningen med årets Hasselbladpristagare Sophie Ristelhueber visas nu flera av de formfulländade skildringar av landskap förstörda av krig som blivit konstnärens signum.
Serien ”Fait” från 1992 är ett centralt verk: 27 stora fotografier av Kuwaitöknen, tagna både från helikopter och på marken bara månader efter Gulfkrigets slut. ”WB” från 2005 består av säreget skimrande färgfotografier där bland annat vägar i landskapet på Västbanken syns blockerade med vad man kunnat få tag på i hasten.
Genombrottsserien ”Beirut” från 1984 är en visuell brännpunkt på utställningen, där enastående små svartvita fotografier dokumenterar den trasiga stadens urblåsta bostadskomplex, fristående fasader och krossade gator.
Men här visas också ett urval verk som öppnar för andra dimensioner i Ristelhuebers konstnärskap. Till exempel en av de monumentala diptykerna ur serien ”Vulaines” från 1989, där ett stort färgfotografi av ett sovrum i barndomens sommarhus är ställt mot ett svartvitt familjefotografi där barn på barns vis kikar ut genom en grind på verkligheten utanför.
Min favorit är den korta filmen ”Le Chardon” från 2007; en långsam panorering av ett franskt bergslandskap där motståndsrörelsen och nazister en gång drabbade samman, ackompanjerad av meditativ uppläsning ur Leo Tolstojs kortroman ”Hadji Murat”. Filmen är en hyllning till motståndets kraft och alldeles självlysande, i sin enkelhet.
Jag slås av att det alltid finns ett avstånd i sättet som Sophie Ristelhueber närmar sig sina motiv, i alla fall i utställningens urval. Det är som om hon sällan låter kameran komma riktigt nära. En distans finns även i det självporträtt där hennes ben och fötter är avfotograferade svävande en bit över landskapet och ökensanden.
Det enda verk som präglas av intimitet är ett fotografi ur serien ”Every one” (1994). Men här har kameran i stället fått något närgånget över sig i sitt medicinska kretsande över människokroppars ärr och sår. Blicken hos den utsatte mannen tycks mest uttrycka dissociation eller frånkoppling, kanske ett icke-seende: det är som om ögat är en attrapp och gjort av porslin. Och i sitt allra senaste projekt, ”What the fuck?” från 2024 antas ett än mer likgiltigt perspektiv: de avporträtterade djurens blickar kan bara beskrivas som absolut ogenomträngliga.
Utställningen på Hasselblad Center följer med en skicklig och subtil koreografi de spänningsfält som uppstår mellan Sophie Ristelhuebers bilder, som i grunden handlar om olika slags sätt att se på vår självskapade förödelse och verklighet. De gestaltade rummen och platserna i bilderna är präglade av en närmast taktil tyngd och storslagenhet, som jag bär med mig.
Läs mer: Franska fotografen Sophie Ristelhueber tilldelas prestigefyllt pris
Läs mer om konst och form på dn.se
