Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Den främsta tolkningen av Michail Bulgakovs klassiker ”Mästaren och Margarita” är fortfarande Rolling Stones ikoniska låt ”Sympathy for the devil”. Mick Jagger och gänget agerade snabbt, en av musikhistoriens mest emblematiska rockpsalmer snurrade på världens skivtallrikar bara ett år efter bokens utgivning 1967.
Då hade den dock legat i Bulgakovs byrålåda i nästan 30 år. Under Stalins terrorregim skulle en bok om censur och konstnärens roll i ett totalitärt system innebära enkelbiljett till Gulag. I bästa fall.
Den gränsöverskridande romanen har med sin snåriga berättelse och surrealistiska inslag ansetts svårfilmad, några mindre lyckade försök har gjorts men nu, stärkt av den digitala teknikens förmåga att trolla fram det övernaturliga, kommer äntligen en adaption värd namnet.
De metafysiska ögonblicken är ändå förhållandevis få, och väl iscensatta (förutom den lite väl pixlade, talande katten Behemot). Det som främst får hjärnan att gå i spinn är romanens och filmproduktionens alla berättar- och metalager. De är så många och intuitivt sammanlänkade att den klassiska dramaturgin tvingas lämna walk over – och tanken kan flyga fritt mellan filmens alla skikt och fiktiva fakta.
Bulgakovs roman är en bearbetning av hans egen upplevelse av att verka i en diktatur, och hans alter ego i romanen är på samma sätt jagad av censuren (och flankerad av Satan) – vilket i sin tur får honom att uppfinna en dyster framtidsvision om en fängslad författare, som är, ja… han själv. Till det kommer den välkända bibliska berättelsen om Pontius Pilatus och de judiska prästerna som av politiska skäl hellre friar brottslingen Barabbas än Jesus. En välfunnen metafor för maktens dödliga godtycke.
Knepigt? Det kommer mer. Även filmproduktionen har tvingats huka under den ryska överhetens ok. Dels på grund av sitt antitotalitära tema, dels för att dess ryskamerikanske regissör, Michael Lockshin, tog avstånd från Putins invasion av Ukraina. Han stämplades som förrädare, fick statens trollfabriker efter sig och var tvungen att fly Ryssland.
En bokadaption kräver även sina litterära offer, alla bokstäver ryms ju inte inom en films ramar, men Lockshin och hans team gör full rättvisa åt den täta atmosfären, de suggestiva drömscenerna och den absurda humor som spirar ur den kafkaeska historien.
Den danska skådespelaren Claes Bang lär ha läst latin för sin roll som Pilatus och tyske August Diehl är perfekt skuren som ”a man of wealth and taste”, alltså djävulsfiguren Woland som kommer till Moskva – som vinner min sympati när han satiriserar över människans dårskap.
Men det är framför allt det mäktiga fotot, med imposanta panoramor över en brinnande stad och magiska sekvenser, som placerar mig där och då, i Satans och Stalins sällskap i 1930-talets Moskva. Detta samtidigt som den ryska repressionen bildar en mörkt mullrande fond till vår egen nutida verklighet.
Omdömet ”högaktuellt” är i det här sammanhanget en underdrift.
Se mer: Fler sevärda möten med Lucifer: ”Häxan” (1922), ”Rosemarys baby” (1968), ”Angel hearth” (1987).
Läs fler film- och tv-recensioner
