Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Linnea Lindquist är inte bara debattören som gjort sig känd för att i varje läge stå upp för att barn i utsatta områden ska få bästa möjliga utbildning. Hon är även skolledaren som enligt egen utsago har svart bälte i dålig stämning.
Och det behövs.
I sin senaste bok – ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan” – skildrar hon hur hon i sin roll som skolchef i förorten har två uppgifter.
Den ena är socialpolitisk. Lärare och övrig personal behöver bland annat jobba för att elever inte ska utsättas för eller utöva hedersförtryck i vardagen, föras utomlands för att könsstympas eller giftas bort, samt se till att de får tillgång till majoritetskulturen. Det tas inte alltid emot med glada miner.
Den andra uppgiften är utbildningspolitisk. Linnea Lindquist skriver att hon i många år tyckte att det var obekvämt att ställa krav på elever med tuffa hemförhållanden, men att hon nu går emot den känslan. Inte för att vara elak, utan för att det är ett svek mot barnen om de inte möts av höga förväntningar. Och hon betonar även vikten av att undervisa dem som inte studerar på sitt modersmål på särskilt strukturerade sätt, för att få maximal utdelning av varje lektion.
Gemensamt för båda uppgifterna är att de syftar till att uppnå samma mål: Ge barn och unga som startar i uppförsbacke likvärdiga livschanser och samma frihet som de som växer upp i privilegierade hem.
Så är det tyvärr långt ifrån i dag.
Vill vi inte att alla barn ska spela i samma liga?
Tvärtom får elevers socioekonomiska bakgrund allt större betydelse för slutbetygen, vilket visar att skolan inte är i närheten av att klara sitt kompensatoriska uppdrag. Det ser många politiker som ett problem – åtminstone på pappret.
Men i praktiken är intresset för att lösa situationen svagt. En hel del verkar snarare ha fastnat i någon slags acceptans. Det märks inte minst i den senaste tidens debatt, som kretsat kring att villabarn ska slippa undervisas tillsammans med förortselever. Inte kring hur alla ungar ska få en god utbildning.
För att bryta inställningen är det nödvändigt att våga skapa dålig stämning, sluta relativisera dåliga resultat och ställa den självklara frågan: Vad krävs för att Linnea Lindquists elever ska få samma chans som jämnåriga i Stockholms innerstad?
Här måste allt från längre skoldagar till extra skolår ligga på bordet. För hur man än vrider och vänder på det ska dessa barn snart konkurrera med ungdomar från resursstarka hem om platser på gymnasiet, universitetet och i arbetslivet.
Då måste deras utbildning hålla samma standard som andras, som Lindquist påpekar. Eller vill vi inte att alla barn ska spela i samma liga?
Läs mer:
Susanne Nyström: Magdalena Andersson funkar bättre på äldreboendet än på fritidsgården
Susanne Nyström: Glömde Ebba Busch plötsligt bort Jimmie Åkesson?
