Död ved lever. Så lyder ett pedagogiskt slagord som Stockholms stad har använt för att förklara för medborgarna varför man lämnar kvar stockar och grenar i kommunens närskogar.
När ett träd faller till marken kan stammen finnas kvar i flera hundra år. Den blir en ny livsmiljö för vedlevande skalbaggar som raggbock, rödlistade mossor och svampar som granticka och rynkskinn. I den döda veden frodas också naturliga fiender till det moderna skogsbrukets nemesis granbarkborren, vars massutbrott ironiskt nog har gynnats av samma skogsbruk.
Tidigare har ett riktmärke inom naturvården varit att 20 kubikmeter död ved per hektar räcker för att gynna biologisk mångfald.
Men när forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och finska Natural Resources Institute undersökt vad som krävs för att rödlistade mossor och vedsvampar ska klara sig i det moderna skogsbruket höjs tröskeln rejält.
Resultatet, som publiceras i tidskriften Journal of Applied Ecology, visar att det krävs mellan 40 och 50 kubikmeter död ved per hektar bara för att det ska finnas en 50-procentig chans att hitta minst en rödlistad vedsvamp eller mossa.
– De flesta tidigare studier har tittat på generell artrikedom. Vi har i stället studerat de rödlistade och mer krävande arterna ute i våra vanliga produktionsskogar, säger Joachim Strengbom, forskare i naturvårdsbiologi vid SLU.
Enligt Riksskogstaxeringen rymmer dagens bruksskogar i genomsnitt knappt 8 kubikmeter död ved per hektar, det vill säga mindre än 20 procent av vad som krävs. Det kan jämföras med en gammal naturskog, som kan rymma uppemot 100 kubikmeter död ved per hektar.
De senaste decennierna har den totala mängden död ved i de svenska produktionsskogarna haft en svagt ökande trend. Men volymen är alltså långt ifrån tillräcklig enligt den nya studien, och även kvaliteten kan vara ett problem.
Skogsstyrelsens utvärderingar visar att ökningen av död ved främst utgörs av klenare stammar och hård död ved som tillkommit genom stormar, torka och barkborreangrepp. De mest hotade vedlevande arterna är ofta beroende av grövre stammar som har börjat brytas ned.
Sådana hittar man i dag huvudsakligen i äldre skogar som inte tidigare har kalhuggits.
– Det största hotet mot skogens biologiska mångfald är att de sista värdefulla naturskogarna fortsätter att försvinna. Vi har inte råd att offra dem, för det finns inga garantier att arterna kommer tillbaka bara för att man lägger dit mer död ved i efterhand, säger Joachim Strengbom.
Fakta.Livet efter döden för skogens träd
● Orörda naturskogar innehåller ofta upp till 10 gånger mer volym död ved än den brukade produktionsskogen.
• En grov tall kan leva i 500 år. När trädet sedan dör kan stammen finnas kvar i skogen som död ved i ytterligare 500 till 1 000 år innan den brutits ned.
● När tallar dör stående och utsätts för sol och vind under lång tid skapas en mycket torr och hård ved som kallas silverved. Den är viktig för många rödlistade lavar och svampar.
● Rödlistade arter fungerar som ett kvitto på skogens naturvärde: de visar att platsen med stor sannolikhet rymmer en hög rikedom även av andra arter.
Källor: Skogsstyrelsen, Journal of Applied Ecology
Läs mer:
Sveriges sista oskyddade naturskogar kan vara borta om 25 år
Skogsbrukets historiska kolförlust – större än alla våra fossila utsläpp
Så bäddade skogsbruket för den fruktade skalbaggen
