Det finns ett foto på mig och mina tre bröder från mitten av 1990-talet i Jerusalem där vi ligger kors och tvärs i mamma och pappas säng med huvudena i varsin bok. Om man tittar närmare ser man att mina bröder läser seriealbum medan jag läser Judith Kerrs självbiografiska roman ”När Hitler stal den skära kaninen”. Som familjeminne är det en kontrast jag gör mig lustig över, men det är också en ögonblicksbild av en tid jag minns väl, då mitt intresse för Förintelselitteratur började.
Min pappa, en andra generationens överlevare, filtrerade inte verkligheten för sina barn. Nazisternas brutalitet återgavs i stundtals chockerande detaljer vilket gav mig mardrömmar men också en viss morbid tjusning. Tanken att ”det här lika gärna kunnat hända dig” var ytterst levande i vår familj, som hos många överlevares familjer. Skolundervisningen i Israel följde samma linje. Förintelsen var alltid nära.
Som mamma till en tioåring i Sverige har jag ofta funderat på hur jag ska levandegöra Förintelsen för henne, utan att traumatisera
Min farfar Heniz lyckades fly från Berlin strax efter Kristallnatten och undkom nazisternas grepp. Han pluggade i Lund, gifte sig, skaffade barn och omlokaliserade sig så småningom till Jerusalem. Även om han blev mycket gammal hann han aldrig träffa min dotter.
Som mamma till en tioåring i Sverige har jag ofta funderat på hur jag ska levandegöra Förintelsen för henne, utan att traumatisera. Både för att betona hur demokratiska värden som rättvisa, jämlikhet och yttrandefrihet inte är oss givna, men också för att hon ska få en förståelse för vårt folks största tragedi.
Vid ett tillfälle berättade jag för henne om min resa till Auschwitz och tog upp de karakteristiska högarna av skor, glasögon, hår och väskor. Och min dotter började skratta! Reaktionen förbluffade mig i stunden samtidigt som jag insåg att jag måste ha tagit upp ämnet på fel sätt.
Men en oro gnagde sig kvar, om möjligheten att levandegöra de här berättelserna för en generation som aldrig hållit en kär överlevares hand
Men en oro gnagde sig kvar, om möjligheten att levandegöra de här berättelserna för en generation som aldrig hållit en kär överlevares hand. Som aldrig suttit med sin farfar eller farmor i soffan, fotoalbumet uppslaget och hört dem berätta om och peka ut familjemedlemmar, grannar och barndomsvänner som förskingrats eller mördats.
Jag ringer min vän Björn Westerström, gymnasielärare och Malmös samordnare mot antisemitism, som arrangerat otaliga hågkomstresor för både elever och skolpersonal.
Björn betonar vikten av autentiska berättelser, gärna personliga narrativ, snarare än breda historiska skeenden. Pedagogiken han utgår från innebär att man närmar sig ämnet med empatisk nyfikenhet, både när det gäller offer och förövare, eftersom vi aldrig helt kan lära känna eller förstå dem, bara ana dem genom berättelser, förhör, brev och annat. Han citerar Etty Hillesum, vars ord publicerades efter hennes död i Auschwitz: ”Det värsta ogärningarna försöker jag att förstå och begrunda och jag försöker alltid spåra den lilla nakna människan bakom gärningen.”
Det han säger klingar sant för mig. Jag tänker att bilden jag fick som barn var ytterst svartvit, något som tagit tid att luckra upp och reda ut. I min värld fanns inga förmildrande omständigheter när det gäller förövarare och passiva åskådare, inget förmänskligande. Jag lämnades utan förklaringar, i ett vakuum av ogripbar ondska där ett evigt hat mot mig och mitt folk kändes oundvikligt.
Att även romer, homosexuella, svarta, funktionshindrade och oliktänkande föll offer betonades sällan. Men sett i den kontexten förändras berättelsen från evig utsatthet till mänskliga mekanismer där judar må vara de första offren, men inte de enda. Det handlar snarare om avhumaniserande idéer om människors olika värde som först normaliseras och sedan systematiseras. Dessa processer kan leda till fruktansvärda handlingar, men till skillnad från det outgrundliga hatet är det är något vi kan påverka och stoppa innan det går för långt.
Björn tar upp begreppet ”abjektion”, att konfronteras med något så obehagligt, absurt och vansinnigt att det blir svårt att greppa. Så man reagerar exempelvis med skratt, så som min dotter gjorde när jag berättade om Förintelsen genom högar av mänskliga kvarlämningar, snarare än personliga levnadsöden.
När barnet är större kan man gå vidare till andra berättelser som inte landar i trygga slut
”Som pedagoger låter vi inte barnen konfrontera det nakna traumat”, säger Björn. Han råder mig att läsa berättelser om människor som överlever, om de som räddar och skyddar varandra. När barnet är större kan man gå vidare till andra berättelser som inte landar i trygga slut.
Kanske behöver jag inte vara så orolig över min dotters tidsmässiga distans till Förintelsen, kanske kan distansen snarare överbrygga generationstrauman och ge dagens barn en sundare relation till de fruktansvärda skeenden som lagt grunden för vår internationella ordning. En ordning som alltmer står i gungning.
För att undvika likgiltighet behöver vi utforska nyanserna i det förgångna. Varken förenkla, skrämma eller moralisera. Genom att förankra frågorna i nuet och ingjuta handlingskraft kan minnet av Förintelsen vara lika viktigt för min dotter som för mig, även om hon aldrig fick hålla min farfars hand.
