Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Högerpartiernas ondaste aningar besannas med råge i väljarundersökningen från SCB. Siffermaterialet formar sig till en hård och obehaglig snyting mot Tidösamarbetet. Det senaste halvårets frenetiska försök att skaka om den politiska debatten ser ut att ha varit helt förgäves.
Det har inte lönat sig för Simona Mohamsson att låsa in sig i högerburen. Det har inte lönat sig för Ulf Kristersson att lova bort ministerposter till Jimmie Åkesson. Inte heller det skakiga omvärldsläget har belönat regeringen.
Och framför allt har inte de upprepade ansträngningarna att driva valdebatt med statsbudgeten som verktyg gett någon avkastning. Den ena upplånade subventionen efter den andra har hällts över väljarna – som svarar med en opinionsmässig gäspning. Sedan förra året har gapet till oppositionen till och med ökat något. Oppositionens siffror pekar uppåt, som om de vore regeringens feberdiagram.
Några frågor inställer sig nu.
Hur ska Liberalerna hantera sin ångest?
Simona Mohamssons parti fortsätter att vara travets tröttaste krake. Alla utspel och alla försök att rycka lämnar noll spår i SCB:s mätning och partiet tappar i stället till M och C. Mohamssons notering på 2,5 procent ökar knappast väljarnas sug att återvända.
Var ska regeringen hitta nya vänner?
Det krävs – i bästa fall – att 400 000 väljare byter sida den korta sommar som återstår till valet.
Ett så mäktigt underläge hotar den ömt vårdade sammanhållningen mellan Tidöpartierna. När det gemensamma nederlaget ser oundvikligt ut satsar varje parti på sig självt i stället, på väg mot stupet gäller bara lojaliteten med det egna partiet. Den stora förloraren på en sån utveckling är Moderaterna och Ulf Kristersson.
Ändå kan det vara förhastat att sjunga Kristerssonregeringens svanesång.
På kort sikt är mätningen en tillgång för oppositionspartierna – framgång skänker ett slags naturlig rättfärdighet åt ens idéer och politik. Men att redan nu sopa banan med regeringen har inte bara fördelar. Särskilt Socialdemokraterna har anledning att vara bekymrade.
Segervisshet är alla valstrategers skräck. Den gör valarbetarna slöa och självsäkra. De sänker garden.
Men framför allt leder det stora överläget till ett omslag i valdebatten. Magdalena Andersson får nu räkna med att behandlas som vår nästa statsminister – långt före valdagen. När alla räknar med att det är Anderssons politik som gäller i höst kommer den hårda kritiken och granskningen att riktas mot henne, medan Tidöpartierna kan agera argsint opposition mot Socialdemokraterna och deras förväntade partner.
Om siffrorna står sig till valet skulle S, V och MP kunna klara sig utan Centerns stöd. Kanske bra för MP och V men också en tillgång för högerpartierna som kommer att se det som en bekräftelse på att deras varningar om ”en farlig vänstersväng” är befogade.
I morgon återstår hundra dagar till valet. Det blir hundra dagar när framför allt vänsteralternativet kommer att synas noggrant i sömmarna. Magdalena Andersson har skäl att se sig för.