Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vid en första anblick kan situationen verka helt hopplös. Partiernas krav och löften är motstridiga. L vägrar sitta med SD, SD fäller M om L får igenom sitt krav, V fäller S om inte S kör över C och släpper in V i en S-ledd regering.
Och så vidare och så vidare.
Det sägs ibland att nästa regeringsbildning blir ovanligt komplicerad, till och med ännu krångligare än den rekordlånga efter valet 2018.
Men det finns en rad skäl som talar för att det blir betydligt lättare att bilda regering den här gången.
Till att börja med står alla partier redan från början på en bestämd sida.
Liberalerna är fast i Tidöburen. Centern tillhör – vad partiet självt än säger – i praktiken det S-ledda laget, de har ingen annanstans att ta vägen.
Det är stor skillnad mot 2018 då Centern behövde flera månader bara för att byta sida.
Om oppositionen vinner vet alla fyra partierna – S, V, MP och C – att de måste få ihop det på något sätt. Det finns inga andra att samarbeta med.
Återstår frågan hur de ska få ihop det.
Den är inte lätt men måste lösas om det inte ska bli ett extraval. Och inget parti som nyss vunnit ett val, eller vars lag just vunnit ett val, vill ha ett extraval eftersom det riskerar att spoliera den nyvunna segern.
Bättre en regering i handen än tio i skogen.
Också partier som förlorat vill oftast slippa extraval. Om Liberalerna klarar livhanken med ett nödrop och får 4,1 procent är de knappast frestade att pröva lyckan igen.
Att något parti skulle driva fram ett extraval är alltså mycket osannolikt.
Konflikten inom Tidöblocket kan lösa sig själv genom väljarna sparkar ut Liberalerna ur riksdagen. Skulle M, KD och SD på egen hand få ihop en majoritet har de inga problem att enas i regeringsfrågan. Finns Liberalerna kvar får partiet ta skeden i vacker hand och vika ner sig – om de inte redan gjort det före valet.
Talmannen kommer att vara snabbare den här gången, oavsett vem som får jobbet efter valet. Det är en vanlig uppfattning att Andreas Norlén borde ha pressat upp tempot mera. Hösten 2018 dröjde han ända till mitten av november – över två månader efter valet – innan riksdagen fick rösta om en ny statsminister. Sedan ytterligare en månad till nästa omröstning och därefter lika långt till till den tredje.
Månaderna rann iväg.
Om det politiska erbjudandet är tillräckligt generöst kan de flesta partier motivera ett löftesbrott i regeringsfrågan. Det viktigaste är ju att tillgodose sina väljares intressen. Om Centern får igenom kostsamma förbättringar för företagare kan de ompröva sin hållning till Vänsterpartiet. Får Liberalerna framgångar på skolområdet kan de ta en ny funderare och komma fram till att SD-ministrar är rätt ok ändå.
Efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har partierna skapat en ny praxis som gör det omöjligt att få igenom sin politik utan att ha majoritet. Den som får leda regeringen har därför intresse av att betala bra för att knyta samarbetspartier tätt intill sig.
Till sist finns alltid argumentet om det minst onda. Alla partier kan hävda att ett löftesbrott är ett pris värt att betala – det räddar ju landet från den andra sidans helvete.
Det kommer att bli en regering efter det här valet också. Förmodligen snabbare än pessimisterna tror.
Lyssna på DN:s politikpodd Älskade politik – om Liberalernas ödesbesked
Läs mer av Tomas Ramberg:
”Åkesson har en mjuk röst och en stor käpp”
”Vem tvingar vem till vad?”
