Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kristdemokraternas ledare Ebba Busch kastar loss från Tidö och lägger sig i innerkurvan där hon hoppas springa om de andra högerpartierna och ordna ett bra val för det egna partiet. Busch inser att Tidöblocket bara kan existera som regering. Efter en valförlust faller det sönder i sina fyra beståndsdelar – och en valförlust bär just nu en stark prägel av sannolikhet.
Två faktorer ligger bakom det buschska rycket.
Den ena handlar om att Ulf Kristersson sätter SD före KD. Statsministern körde över Busch i energifrågan och begravde i höstas hennes förhandlingar med S, helt i enlighet med SD:s önskan. Sen gjorde han upp med Åkesson om regeringsinflytande och ministerposter utan att involvera Busch. Kristdemokraterna är ofrivilligt instängda i en allt trängre och alltmer överbefolkad Tidöbur – inte konstigt att Busch vill bryta sig ur.
Den andra faktorn är tidsandan. Ebba Busch känner hur det blåser nya vindar, hennes tal om ”hjärta” är ett senkommet försök att klä sig efter den nya väderleken. I politiken har varje årstid sin grönsak och KD-ledaren behärskar dem alla. Hon växlar obesvärat över från den repressiva agendan i Tidöavtalet till löften om ett varmare Sverige.
Ebba Busch – som själv varit en av politikens mest polariserande partiledare – slår i Almedalen an en samarbetsinriktad ton och efterlyser ledare som tar ansvar och ”inte driver polemik för polemikens egen skull”.
Ebba Busch och Magdalena Andersson dansar nu en avancerad balett tillsammans i regeringsfrågan. De låtsas närma sig varann – hela tiden med oskyldiga miner ”nej nej vi flirtar inte alls!” – och spelar på så sätt ut varandra mot sina gamla partners.
Busch gör det för att inte dras med i Tidös fall, Andersson gör det för att mjuka upp Vänsterpartiet.
Men ingen av dem har allvarliga avsikter, det handlar i stället om att skaffa sig manöverutrymme. Att KD skulle ta plats i en S-ledd regering efter valet är fortfarande en högoddsare med låg realism. S skulle förlora många väljare och dra på sig ett internt uppror, KD skulle stämplas som S-drängar och mosas av helförbannade moderater och sverigedemokrater.
Kristdemokratiska väljare står närmare SD-väljare än någon annan väljargrupp och skulle förmodligen söka sig till Åkesson. Och Magdalena Andersson skulle bygga in ett kulturkrig i sin regering.
Att göra upp i sakfrågor är en annan sak – det vill S gärna göra med KD – men att regera ihop lockar knappast.
En god regel är att inte tro för mycket på vad partiledare säger om regeringsfrågan före ett val. Alla uttalanden om vem som vill eller inte vill regera med vem bör ses som sätt att röstmaximera i valet och skaffa sig den bästa förhandlingspositionen efter valet. Hur den förhandlingen slutar är en helt annan sak.
Att Kristdemokraterna satsar på sig själva och lämnar laget efter sig är förmodligen ett förebud om vad som nu väntar inom högern. Frågan är hur Ulf Kristersson ska hindra att det det lågintensiva gnisslet exploderar i öppet gräl.
Läs mer:
Ebba Busch varnar: Valet är i fara för Tidöregeringen
Tomas Ramberg: Kan Tidöpartierna hitta sitt hjärta?
