Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ibland påminner brutala händelser om att politiken är mera än bara ett spel. När statsministern och oppositionsledaren tar varandra i hand för att visa att nationen står samlad mot våldet drivs de av genuina värderingar. Samtidigt är det oundvikligt att de noga överväger hur deras agerande påverkar den valstrid de är mitt uppe i. Mänskliga känslor och politiska kalkyler samexisterar i den politiska hjärnan.
För Ulf Kristersson är det viktigt att demonstrera att han och Moderaterna är – som han själv brukar uttrycka det – ”partiet som kan samla”. Det gäller i synnerhet vid en jämförelse med de andra partierna i hans Tidökoalition. SD-ledaren Jimmie Åkesson var den enda partiledare som inte deltog när partierna samlades efter dådet. Åkesson hänvisade till att han ska delta i SVT:s partiledarutfrågning. Oavsett styrkan i SD-ledarens skäl påminner händelsen om att han och hans parti saknar kapaciteten att framstå som samlande i en nationell tragedi.
När statsministern och oppositionsledaren för en stund ställer sig över valkampen visar de väljarna att de ser sig själva som en storlek större än det övriga politiska fältet – hur valet än slutar faller det på någon av de två att styra landet och bilda en regering.
Valrörelsen är ju trots allt demokratins och den politiska debattens tid
Bägge manar till en sansad diskussion och varnar för snabba slutsatser, ännu är det för tidigt att börja dra politiska växlar på skolskjutningen. För tillfället kan alla enas om att vara bekymrade över sånt som psykisk ohälsa, säkerheten på skolor och techbolagens ansvar för vad som sker på sociala medier.
Men snart blir också Fagersta till politik. Även om partiledarna i förstone aktar sig för att utnyttja händelsen kommer andra debattörer att dra slutsatser och anklaga politiska motståndare för att bära ett ansvar.
Att gärningsmannen tycks ha inspirerats av tidigare attacker – varav flera har invandringsfientliga motiv – och att han uppmuntrats av likasinnade som förenats på nätet, pekar mot att vi åter får en debatt om vilket ansvar de partier och medier som driver konflikthöjande budskap har. Känslan av att polarisering, personangrepp och avhumanisering riskerar att trigga våldsaktioner kan också verka dämpande på de värsta övertonerna i valdebatten.
Åtminstone för en tid, snart är hetluften tillbaka. Valrörelsen är ju trots allt demokratins och den politiska debattens tid.
Läs andra texter av Tomas Ramberg