När Tommy Sundvall sade upp sig från jobbet i Stockholm tyckte somliga att han var dum i huvudet. Han, som saknade högre utbildning, hade på ren flax lyckats landa ett själsdödande men välbetalt jobb som tjänsteman på inköps- och logistikbolaget Dagab. Skulle han bara kasta bort det för att börja knega på bensinmack i Kramfors?
Tommy Sundvall förstår hur man tänkte, inte minst för att han själv tänkte samma sak. Nu, fem år senare, och med facit i hand, är flytten till Ångermanland det bästa han gjort.
– Jag har aldrig haft så dålig lön som på macken, men å andra sidan har jag heller aldrig trivts så bra på en arbetsplats som jag gör nu, säger han.
Får jag fråga vad du tjänar?
– I dag får jag ut runt 14 000 kronor efter skatt, men då jobbar jag alltså deltid. Dessutom får jag äta hur mycket korv jag vill. När jag jobbade heltid på Dagab fick jag ut ungefär 37 000 kronor, men då fick jag ha med mig matlåda eller köpa lunch.
Så hög lön har jag aldrig haft som journalist.
– Det var en väldigt bra lön. Särskilt med tanke på att det var okvalificerat arbete. Men jag klarar mig bra på mackjobbet plus det jag drar in som serietecknare.
Liksom många kulturarbetare lever Tommy Sundvall dubbelliv. Varannan vecka jobbar han sjudagarsvecka på bensinmack, varannan tecknar han serier på kammaren. I hans nya serieroman ”Mina drömmars mack” möts brödjobbet och konsten. Boken skildrar hans vardag på Frendo Lunde, där kunderna kommer och kunderna går. Där kommer en byfåne, där går en misstänkt hallick. Där kommer en rikskänd serietecknare, där går en lastbilschaffis.
Men boken är också en historia om att lämna storstaden för landsbygden, samt om mänskliga möten i en tid när dessa är på väg att försvinna – och om en landsbygd där mötesplatserna är så pass få att den lokala macken blir centrum och träffpunkt.
I år är det alltså fem år sedan Tommy Sundvall flyttade till Kramfors. Inte för att han alltid drömt om att jobba på mack, utan för att en nyfunnen kärlek inte kunde eller ville flytta söderut. Han är nu ett levande bevis på den politiska klyschan att vägen till integration går genom arbete. För varje dag blir han mer norrlänning och mindre stockholmare. Han har jobbet på macken att tacka för det mesta. Ångermanländskan har börjat färga hans stockholmska och en av hans käraste ägodelar är nu en motorsåg.
I början gick det lite trögt med integrationen, men i takt med att såväl kundernas som Tommy Sundvalls fördomar krossades började relationerna att spira. I dag kan han inte smita in på Coop i Kramfors för att köpa mjölk utan att springa på en bekant eller tio.
– Man kanske tänker att någon bara har porr och bilar i skallen, men så börjar man småprata och så visar det sig att de läser Slas eller gillar Robert Crumb.
Numera är Tommy Sundvall inte bara en del av lokalsamhället och något av en lokalkändis; han är också hemmastadd i den landsbygdsekonomi som han kallar ”Norrlandskommunism med litet k”. För att förklara läser han högt ur en essä i den anarkistiska tidskriften Brand.
– ”När storstäderna alltmer präglas av anonyma transaktioner i gigekonomins spår kännetecknas samhällen i norr av en ekonomi som upprätthålls av relationer.”. Det är kommunism i sin enklaste form. Av var och en efter förmåga, åt var och efter behov. Du får en stock snus av mig om jag får låna en dieselkanon för att värma upp krypgrunden.
Det är en ekonomi som passar Tommy Sundvall bra. Han längtade bort från kontorets och storstadens anonymitet. Han ville leva och bo i ett samhälle där man behöver varandra.
– Vad man jobbar med är faktiskt inte så viktigt, det viktiga är de mänskliga relationerna. När min pappa dog flaggade Coca Cola-fabriken i Jordbro där han jobbade på halv stång. Det gjorde man inte för att han var bra på sitt jobb, utan för att han var omtyckt. Han var en människa med relationer, för många av sina kollegor var han oumbärlig.
Tommy Sundvall är tillbaka i sin hemstad för att fira boken med förlaget och gamla vänner. För honom är det dock något av en efterfest. Det riktiga releasepartajet ägde rum för några veckor sedan på macken, då han firade med arbetskamraterna och stammisarna.
– Jag är ganska säker på att det var en historisk händelse, åtminstone i Sverige. På nätet har jag inte kunnat hitta något om ett kulturevenemang på en bensinmack.
Trots att det är hans lediga vecka har Tommy Sundvall inget emot att DN vill ha med honom till en mack i Farsta för att knäppa några bilder. (”Kan alltid vara bra att kolla in vad konkurrenterna har för sig…”) Tommy Sundvall slår sig snabbt i slang med personalen som undrar vad vi håller på med. En av dem tappar hakan när han får höra om boken.
– Du har jobbat på mack i fem år och har skrivit en bok om det? Jag har jobbat i den här branschen i tjugo. Jag skulle kunna skriva ett helt bibliotek, säger han.
Kollegan sätter fingret på något. Samtidslitteraturen saknar inte arbetsplatsskildringar. Men det är inte direkt ”Postverket” eller ”Rapport från en skurhink” som landar på bokdiskar och ljudbokstjänster. Oftast lajvar de inte sällan unga författarna arbetarklass. De jobbar ett år som vaktmästare, en sommar inom hemtjänsten, men har föräldrar med våning på Södermalm och sommarhus på Gotland. Snart försvinner de i väg till högskolor eller kultursidor.
Tommy Sundvall är dock äkta vara. Hör bara på det här. I morse gick hans mamma liksom en stor del av svenska folket upp i svinottan för att hinna till jobbet i tid. Hon jobbar på lager och Tommy Sundvalls pappa jobbade som vaktmästare på nämnda Coca Cola-fabrik. Han har ingen högre utbildning och innan han landade guldjobbet som tjänsteman på Dagab hade han bland annat slavat på lager och som städare. Han växte upp i Jordbro och sista adressen i Stockholm var på Terapivägen i Flemingsberg.
Dessutom är Tommy Sundvall sedan tonåren kommunist. Han är med i Kommunistiska partiet och har revolutionära ideal. Ett tag var han även syndikalist och fackligt organiserad i SAC. Hans fackförbund är numera Transport. Klasskamp och arbetarrörelse är röda ledstjärnor. Att vägen från hans och sambons hus till jobbet på macken delvis är den som de strejkande arbetarna vandrade innan de tragiska skotten i Ådalen 1931 är dock en slump.
Hur ser du på kommunismens historia?
– Den är såklart fylld av händelser, brott och elände, men man får aldrig glömma att ”medveten ondska” inte finns inbyggd i en ideologi. Det enda man kan göra är egentligen att lära av erfarenheterna som har gjorts genom historien.
Jag tänker då främst på Stalin och allt det där.
– Det är 2026 och jag är svensk kommunist. Jag kan inte stå till svars för vad man gjorde i en annan tid i ett annat land. Kapitalismen har också ett mindre smickrande bagage. Men man kan inte lasta Wallenberg för vad USA gjorde i Chile.
När det kommer till serietecknandet är Tommy Sundvall autodidakt. Hans skola var Bamse, Kalle Anka, Serieparaden, Larson, Pyton, Mad och Galago – och en eftermiddag på fritids när en snäll fröken lärde barnen om serier och alla fick testa på att rita en egen.
– De andra ungarna ritade en serie och gick vidare med sina liv. Men för mig var det som att jag hade upptäckt heroin. Serietecknandet har följt mig sedan dess.
Han har till och med den dåliga självkänsla som ofta kommer med en arbetarklassbakgrund. Tommy Sundvall känner sig som en bedragare, en stackare som inte kan rita eller berätta och som har kvoterats in i kulturen för att fylla sin generation serietecknares dårkvot.
– Växer man upp i arbetarklassen får man aldrig höra att man kan bli vad man vill när man blir stor, utan mer att man ska försöka klara sig genom livet. Jag uppmuntrades att skaffa truckkort, inte att rita serier eller söka ett teoretiskt program på gymnasiet. Ingen frågade någonsin mig vad jag ville bli, varken mina föräldrar eller andra vuxna.
Men även inom proletariatet finns det bättre och sämre jobb. Serviceyrken var något Tommy Sundvall fick höra att han skulle akta sig för. Då är man en riktig stackare. Inte nog med att man är tvungen att göra vad chefen säger, man måste också lyda kunderna.
– Nu vet jag inte om den här historien är sann, men när McDonald’s skulle etablera sig i forna Sovjet fick alla som skulle jobba där gå kurser i västerländsk service. De skulle lära sig att alltid le, alltid vara trevliga och att kunden alltid har rätt. Det sägs ha varit en enorm kulturkrock. De fattade ingenting. ”Varför ska vi vara trevliga? Om det är några som ska vara trevliga är det ju kunderna. De är hungriga och det är vi som har maten.” Tål att tänkas på.
Sura kunder råder det ingen brist på i boken, men majoriteten är respektfulla. Som läsare får man snarare för sig att det är ”slavdrivaren” Simon som är det värsta med macken. Tänk er själva en chef som på skoj halar fram könet och tar med sig en folkilsk hund till jobbet. Sägas ska dock att Simon skrivit förord till boken och är nöjd med resultatet.
– Jag vill också tillägga att han är väldigt nedtonad i boken. Annars hade den inte gått att publicera. Han är betydligt mer gränslös och grov i munnen i verkligheten.
Jag måste fråga, gillar du ditt jobb?
– Jag har inte längre någon söndagsångest, om jag säger så. Många hatar sina jobb och det är förståeligt. Man går till en plats som man ofta inte har valt, och på tider som man heller inte har valt, och man måste lyda en chef som kanske är en impopulär och inkompetent idiot. Gör man inte som chefen säger får man sparken och då får man inga pengar och kan inte köpa mat, betala hyran eller sina bostadslån. Arbetsplatsen är den sista diktaturen i Sverige.
Insprängd i boken finns en historisk exposé om mackarnas historia i Sverige. Man får till exempel lära sig varför bensinstationer kallas ”mack”. Men hur är det då med deras framtid? Tommy Sundvall är rätt säker på att han kan jobba på mack fram till pensionen.
– Utanför storstäderna är bilen ett måste, och så länge bilarna behöver tankas med bensin, diesel eller el så kommer mackarna att finnas kvar. Och ska man ändå stanna kommer man nog vilja köpa en korv. Eller så kommer man på att man behöver snus eller mjölk.
Just snus och korv är vad Tommy Sundvall får med sig från macken i Farsta. När vi kommer ut tar han en munsbit. Det fastnar lite ketchup och sötstark senap i mustaschen. Tommy Sundvall tuggar med kännarmin. Han vet hur en korv med bröd ska smaka.
– Inte alls så dum. Men våra är bättre.
Tommy Sundvall.
Född: Jordbro, Haninge, 1988. Bor sedan några år tillbaka i Björknäs i Kramfors kommun tillsammans med sin sambo.
Gör: Tecknar serier och jobbar deltid på macken i Lunde. Macken en är del av franchisen Frendo som finns på ungefär 100 ställen i Sverige.
Bakgrund: Har gett ut fanzine och tecknat serier i vänsterpressen. Debuterade 2022 med ”På äventyr i senkapitalismen” som 2024 följdes av ”Folkbokförd i rännstenen”. Den sistnämnda tilldelades Aftonbladets litteraturpris.
Aktuell: Med nya boken ”Mina drömmar mack” (Galago).
Kuriosa: Är en av de 5 000 första i Sverige som fick diagnosen dyskalkyli (medfödd inlärningssvårighet som innebär stora problem att räkna och förstå siffror). Det innebär att hans ”usla provresultat” används när barn i dag ska diagnosticeras.
Bonuskuriosa: Är en väldigt dålig simmare. Klorallergi satte stopp för den kommunala skolans simundervisning. ”Det var jag och en kille till som var allergiska. Vi fick ta promenader när de andra lärde sig simma. Han är än i dag en av mina bästa vänner.”
Tommy Sundvall tipsar: Tre arbetsplatsskildringar i litteraturen
”Pizzeria Roma” av Elin Persson. ”Den handlar om en verkstadsmekaniker som blir sjukskriven och vad det gör med livet att en som jobbat hela sitt liv plötsligt inte längre behöver göra det. Det händer inte så mycket. Han går på Jula och Clas Ohlson och bråkar med Försäkringskassan. Ändå är det skitspännande. Här finns också pizzerian som mötesplats på landsbygden. Det är Pizzeria Roma i Lingbo som titeln hänvisar till. Elin Persson hade till och med en lanseringsturné på olika pizzerior i Hälsingland.”
”Mjölk och människor” av Matilda Josephson. ”Boken handlar om att jobba i matbutik och var en inspirationskälla till min egen. Eller den handlar om butikens kunder. Det här är första gången jag tecknar självbiografiskt. Jag behövde hitta en form för det som jag var bekväm med. Matilda gör sig själv till en biroll och det passade mig väldigt bra.”
”Sopigt” av Derf Backderf. ”Han är sopåkare i grunden och boken handlar om det. Senare blev han serietecknare på heltid. Eftersom USA är så pass stort är det ett land där man faktiskt kan försörja sig på att rita serier. Boken handlar om renhållningsindustrin och hur den fungerar. I en intervju berättade han förresten att han i sin ateljé har ett inramat foto på sin gamla sopbil. Det fungerar som en påminnelse. ’Om du inte går upp och ritar serier varje dag så hamnar du i den där igen.’ Typisk krass arbetarklasshållning. ’Du har lyckats få privilegiet att försörja dig på det här roliga. Håll hårt i det. Annars åker du tillbaka i arbetarklassen igen.’”
Läs mer:
Han släppte Stockholmssargen och blev en utböling i Norrland
Johanne Lykke Naderehvandi: ”Det är spöklikt att vara kvinna i ett patriarkat”
Jan Lööf: ”Det bästa jag vet är att slippa ta ansvar”
