Roman
Johanne Lykke Naderehvandi
”Rök och speglar”
Albert Bonniers förlag, 302 sidor
”Rök och speglar” är titeln på Johanne Lykke Naderehvandis nya roman, den fjärde sedan debuten 2017 med den prosalyriska ”Natten som föregick denna dag”. Kanske ska titeln också förstås som en läsanvisning. För vad är sant, och vad är tricks, bländverk och inbillning, i denna gotiska spökhistoria?
I centrum för berättelsen står Bernarda, uppvuxen på Malmö stadsteater där hennes föräldrar arbetade, numera anställd i teaterns dekorverkstad och själv mamma till en liten dotter. Men det är inte lätt att vara mor, när man själv aldrig varit barn.
I Bernardas barndom hade de vuxna ”bättre saker för sig än att vara föräldrar”. Ett teaterbarn får nämligen inte ägna sig åt det som i den vanliga världen definierar barnet, att leka, ”eftersom leken redan tillhör de vuxna”. I stället sitter teaterbarnen i kulisserna ”med blicken riktad mot ekonominyheterna på den ljudlösa teven”, som små torra och allvarsamma vuxna, den enda roll som finns kvar åt dem bland familjens arketyper.
Av detta har möjligen författaren egen erfarenhet, eftersom även Johanne Lykke Naderehvandi är uppvuxen på Malmö stadsteater, som barn till regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Møller. Hennes intima, blodfyllda skildringar av livet på och bakom scen känns intensivt sanna, som ett både vackert och skakande vittnesmål inifrån en upp-och-nedvänd värld.
Denna närmast mytiska gestalt, tonårsflickan, är något av Johanne Lykke Naderehvandis specialitet
Bernarda var ett underligt barn, ”i hennes dockskåp var stämningen norénsk”, som Johanne Lykke Naderehvandi skriver. (Fast, undrar jag, i vems dockskåp var stämningen inte norénsk?) Bara i vänskapen med Asta, ett annat teaterbarn som en dag dyker upp för att omedelbart förändra Bernardas liv, var hon fast och tryggt förankrad. Tillsammans var de en enhet, en urkraft.
Denna närmast mytiska gestalt, tonårsflickan, är något av Johanne Lykke Naderehvandis specialitet. På baksidan av debutromanen, om en trettonårig flicka, står en enda rad: ”Det är en fruktansvärd sak att vara ett barn.” I ”Strega” från 2020 arbetar en grupp mycket unga kvinnor på ett övergivet bergshotell, en flock likasinnade och mycket särpräglade djur. Det mörka, sprakande kraftfältet runt en tonårstjej återfinns även hos väninnorna i ”Rök och speglar”.
Men Asta, Bernardas förtrogna, dog. Tillsammans med sin lillebror och sin mamma, den stora skådespelerskan, blev hon gasförgiftad i sin säng. Bernarda vet vad som hände men har aldrig berättat det för någon. När hon har försökt har hon sett hur hennes egen hand lyfts mot munnen, för att bokstavligen hindra sanningen från att komma ut.
’Denna mångtusenåriga tradition’, kallar Johanne Lykke Naderehvandi det faktum att män misshandlar, våldtar och mördar kvinnor
Tjugofem år efter katastrofen börjar hon hemsökas av sin döda själsfrände. Asta börjar visa sig i lägenheten som ett tonårsspöke. Hon hänger i taket, går genom rummen, river ner porslin och speglar. Är det galenskap, psykos, ett obearbetat trauma Bernarda skjutit framför sig så länge att det till slut manifesterar sig i hallucinationer? Eller vill Asta, som spöken ju brukar vilja, säga sin vän något?
Huvudpersonen Bernarda är döpt efter ”matriarken i en kvinnotragedi”, Federico García Lorcas pjäs ”Bernardas hus”, där en grym mor håller sina fem döttrar inlåsta under en sorgeperiod. Den är bara en av många pjäser som lånas in i romanen för att fördjupa den tematik som snart utkristalliserar sig. Inte bara är det tonårsflickan som ska skildras, utan också det våld som – nästan ofrånkomligen – begås mot henne från puberteten och framåt, kanske livet ut.
”Denna mångtusenåriga tradition”, kallar Johanne Lykke Naderehvandi det faktum att män misshandlar, våldtar och mördar kvinnor. Det är så djupt inpräntat i oss att det knappt går att föreställa sig tillvaron på ett annat sätt: ”Man måste fortsätta ödeläggelsen, för det har man alltid gjort och ingen kan med säkerhet säga att världen skulle bestå ifall man slutade.” Med undertryckt raseri kräver författaren hämnd, mångtusenårig hämnd, på historiens alla förövare.
Den påminner om en gotisk drottning som Djuna Barnes eller om svenska Mare Kandre, men också om den samtida kollegan Hanna Johansson
Johanne Lykke Naderehvandis roman påminner om en gotisk drottning som Djuna Barnes eller om svenska Mare Kandre, men också om den samtida kollegan Hanna Johansson, i hur djupt symboltyngda och romantiska tingen framstår. En apelsin, en fläta eller en parfymflaska får en ödesmättad laddning – fast där Johansson är city är Lykke Naderehvandi snarare bokskog.
För visst är ondskan universell, men är den inte också specifikt skånsk? Johanne Lykke Naderehvandi föreslår något som också Lina Wolff skildrar i fjolårets Augustprisade ”Liken vi begravde” – att Skåne är en fördömd plats, att ett särskilt mörker vilar i den bördiga underjorden. ”Finns det en demonportal någonstans i höjd med Helsingborg? Finns det ett särskilt skånskt gift?”, tänker Bernarda när hon går längs med Malmös gator.
Det litterära landskapet är, som vanligt hos denna författare, överväldigande sinnligt. Allting doftar och smakar, droppar och klirrar. Det är otäckt och vackert. Men ”Rök och speglar” är mer vänd ut mot världen än de andra romanerna, dess tema både mer akut och mer tillgängligt. Ja, det är en lite vanligare roman än de tidigare, och det är positivt menat. Den kommer att, och bör, läsas av fler.
Läs fler texter av DN:s Greta Schüldt här och fler av DN:s bokrecensioner här














