Tortyr och psykiskt våld i kinesiska häkten

När australiern Matthew Radalj fick besök av en representant från Australiens ambassad i häktet var han i uselt skick.

– Jag hade blivit så illa slagen att jag knappt kom ihåg mitt eget namn.

Han är en av 84 personer – kineser och utländska medborgare – som har utfrågats om förhållandena i de kinesiska häktena av Safeguard Defenders. Slutsatsen i människorättsorganisationens undersökning är dyster. Många av de som suttit i häkte klagar på att de får för lite mat, regelbundet blir utsatta för våld och att de ofta nekas advokat, trots att de har rätt till det.

Kinesiska häkten, där fångar sitter i väntan på rättegång, har ett grundläggande problem, menar Safeguard Defenders. Samma myndighet som griper de intagna, alltså polisen, ansvarar för häktena. Därmed finns ingen utomstående instans som kontrollerar att regler följs.

Då hjälper det inte att Kina efter flera skandaler har skärpt regelverket för häktesförvaring. Bland annat reagerade många efter att 24-årige Li Qiaoming 2009 hittades död i häktet. Det visade sig att han hade slagits ihjäl av en annan intagen som hade rollen som ”cellboss”. Det vill säga en person som häktets vakter har utsett för att kontrollera cellerna, där upp till 50 personer kan dela på utrymmet.

Men trots att reglerna har skärpts sedan dess vittnar de som deltagit i undersökningen om fortsatt våld och tortyr, från både häktesvakter och så kallade cellbossar. Och tre av fyra hävdar att de aldrig informerades om att de har rätt att träffa en advokat. Många satt i celler med klart fler än de högst tio som ska dela på utrymmet och över hälften angav att de hade mindre än två kvadratmeter att röra sig på. Dessutom uppger två tredjedelar att de inte fick medicin de behövde.

Matthew Radalj hävdar att han greps, misstänkt för rån, efter att ha hamnat i bråk med en säkerhetsvakt i ett köpcentrum. Han tillbringade nästan 18 månader i häktet och utsattes för intensiv press att medge brottet. De första dagarna efter att han häktats blev han slagen av polis och lämnades utomhus naken med en hund som skällde på honom. Efter ett tag fick han komma in, men just när han satt på sig kläderna och börjat bli varm, tvingade de ut honom igen. Så höll de på i två dygn för att få honom att medge ett brott han nekar till.

En annan metod var att störa sömnen.

– När de pressade mig att skriva under ett erkännande satte de mig i ett rum med tre andra människor och spelade ett statiskt ljud i högtalaren. Det berövade mig på många, många timmars sömn.

Han fick också elchocker av vakter och nekades att träffa en advokat. Till sist blev pressen för stor: han skrev under ett erkännande och dömdes till fyra års fängelse.

Lin Shengliang, en kinesisk aktivist för mänskliga rättigheter, berättar också om våld under sina två vistelser på häktet i distriktet Baoán, Shenzhen. När han klagade på våldet han såg i cellen straffades han genom att rullas in i en matta och sedan kastas i toaletten.

Andra straff var att spreja pepparsprej i ögonen på de som klagade.

– Jag har till och med sett andra intagna som strippats nakna, blivit översköljda med hett vatten för att öppna deras porer och öka smärtan när de utsätts för pepparsprej.