Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
De satt inträngda i en smal korridor i flera timmar medan mördandet pågick. De hörde skotten, skriken, kände dofterna av blod, inälvor, krut. Elva konsertbesökare som tagits som gisslan för att agera mänskliga sköldar och ge terroristerna något att förhandla om. Mirakulöst nog överlevde allihop IS-jihadisternas attack mot rockklubben Bataclan – befriade av den tungt beväpnade insatsstyrkan BRI efter flera timmar av hot, skenavrättningar och en dödsångest som förmodligen få riktigt kan föreställa sig.
Senare kom en del av gisslan att formera en sorts överlevargrupp som kallar sig ”Potages”, en lite galghumoristisk mix av ”potes” (polare) och ”otages” (gisslan).
Under de tio år som gått sedan de synkroniserade terrorattackerna mot Paris den mörka fredagskvällen den 13 november 2015 har det kommit skarpa och välgjorda dokumentärer, spelfilmer och tv-serier som tar sin utgångspunkt i skräcknatten som för alltid förändrade Paris.
Varje skildring lägger ett raster på tragedin som slutade med drygt 130 dödade och nästan 500 sårade, många livshotande. En sådant där fruktansvärt minne som många av oss direkt kan återkalla – som morden på Olof Palme, och Anna Lindh eller Drottninggatan – och komma exakt vad man gjorde och tänkte.
Jag var den där kvällen just hemkommen efter en specialvisning av den demoniska sjuttiotalsklassikern ”Exorcisten” – av alla filmer – på Stockholms filmfestival. Knappt nedsjunken hemma i soffan, började nyheterna om självmordsbombare vid Stade de France och masskjutningarna på uteserveringarna i de hippa krogkvarteren runt 10:e arrondissementet kablas ut. Ångesten var stor innan sms:en kom från min franska väninna som är sportjournalist, som berättade att hon och alla andra klarat sig undan den potentiella supermassakern på fotbollsarenan vid Saint-Denis där attentatsmännen misslyckades med sina sprängdåd. Andra nära vänner visade sig vara i säkerhet. Det gick att andas lite lättare.
Sedan brakade nyheterna loss om attackerna mot den fullsatta konsertlokalen Bataclan där hårdrockarna Eagles of death metal just äntrat scenen. En verklig skräckfilm började spelas upp.
Orkar man med en hel tv-serie som ägnar sig åt dödsfällan Bataclan där sönderskjutna döda låg i högar när räddningen kom? Jag kände mig tveksam men den nya franska serien ”De levande”, som får SVT-premiär i samband med tioårsminnet av terrorattackerna, lyckas både utmana och resonera om extrema trauman samtidigt som den åstadkommer ett drama som man bara vill sträcktitta på.
Den tidigare Oscarbelönade dokumentärfilmaren och serieskaparen Jean-Xavier de Lestrade har redan förut med den äran omvandlat franska trauman till fiktion på ett lysande sätt, om än in en mindre spektakulär omfattning. Hans intensiva ”Gryningsdåden vid Sambre” (SVT Play) kretsar kring en brutal sexualförbrytare i norra Frankrike, som kunde härja fritt i flera decennier innan polis och åklagare äntligen lade pusslet och lyckades gripa mannen.
Även ”De levande”, som just rör sig just kring de överlevande i kompisgruppen ”Potages”, ligger så nära verkliga händelser som det går. Det tar förstås betydligt större risker, estetiskt och moraliskt än de Lestrades förra serie. Redan innan premiären har serieskaparen fått hård kritik för att serien ligger för nära verkligheten, närmare mer bestämt för att den delvis är filmad inne i den pagodliknade konsertlokalen på Rue Voltaire.
”Vi har gjort fiktion så nära deras vittnesmål att om vi skulle ha filmat någon annanstans skulle det ha varit att luras”, sade de Lestrade till den brittiska tidningen The Guardian. Han berättade också att Bataclans ledning sade nej till inspelningsteamet ända tills de verkliga gisslanöverlevarna bad dem ändra sig.
I ”De levande” är dock scenerna från Bataclan i huvudsak korta ögonblicksbilder. Knappt åtta minuter av åtta timmar speltid där rollfigurerna är i händerna på de maskerade attentatsmännen med kalashnikov-vapen och explosiva självmordsvästar. Men oavsett om man vet att inspelningsplatserna är autentiska eller inte, så ger de traumatiska scenerna en sorts oundgänglig resonansbotten för det som är seriens egentliga ärende; hur återvänder man till livet, till de levandes skara, efter sådana outsägliga fasor?
Serien följer sju personer med vitt skilda strategier för att försöka gå vidare. Yngst är den chilenskättade bartendern David (Thomas Goldberg) som försöker med allt möjligt efter Bataclan, från att isolera sig till att försöka bli en trofast pojkvän och vidare till en misslyckad pilgrimsresa till hemlandet. Här finns också småbarnspappan Arnaud (Comédie- Francaise-skådespelaren Benjamin Lavernhe) som till varje pris plötsligt vill göra upp med allt som han uppfattar som förljuget i sitt liv, sluta på familjeföretaget, konfrontera sin far patriarken och så vidare.
Arnauds hustru Marie, som också varit med under kvällen på Bataclan, vill i sin tur bara ånga på och låtsas som det regnar, vilket alla andra i omgivningen inklusive cheferna på henne jobb uppfattar som både spöklikt och lite galet.
Alix Poisson, som även spelade i ”Gryningsdåden vid Sambre”, blir på ett intressant sätt seriens motor. En sorts antihjältinna, i sin lite blinda ambition att våga vägra offerrollen. Det är en helt suverän skådespelarprestation som förmedlar energi och en lite bisarr humor mitt i mörkret. Mest gripande är ingenjören Grégory (Antoine Reinartz) som helst bara vill regrediera in i sitt vuxen-lekrum fullt av lego. På det franska sättet handlar det också mycket om institutionerna kontra individen, om brottsofferersättningar och byråkrati. Men det mellanmänskliga får ändå hela tiden stå i förgrunden. Alla olika reaktioner får plats, får respekt.
Det är ett långt kliv från true crime till ett nationellt trauma men Jean-Xavier de Lestrade lyckas med ”De levande” dels skapa ett lysande ensemblespel, dels gestalta ett dramatiskt grupporträtt som innehåller friktion och skav men samtidigt lyckas förmedla en oväntat ljus och besvärjande bild av gemenskapens kraft.
Läs fler film- och tv-recensioner i DN.
