Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Den skotska konstnären Karla Black arbetar med en intressant dubbelhet. Hennes verk på galleri Belenius signalerar både elegans och smuts, och anspelar samtidigt på kroppens försköning och rengöring.
Till den senare aktiviteten hör två upprättstående objekt på golvet. De är gjorda av dörrarna från en duschkabin som pressats samman, och där okonventionella material som vaselin, läppglans och ögonskugga bildar oformliga fläckar i glaset. En kul effekt med den pastellfärgade geggan som hålls innesluten mellan skivorna, men spåren som bildas är alltför slumpartat vaga för att verken ska engagera.
Det är i stället Blacks mer traditionellt abstrakta målningar jag fastnar för, där hon applicerat liknande fläckar i olje- och glasfärg på ovanliga och reflekterande underlag som mässing eller stora speglar. Skira skyar av färg liksom driver över ytorna, som frisk morgonluft silad genom känsligt färgade daggdroppar. Impressioner utförda med fingertopparna, med Turner i tankarna.
Eller så är de pastosa som i den stora ”Scape”, en fritt hållen landskapskomposition, men med en kolorit övervägande i hudtoner. Mest av allt liknar verket en uppförstorad sminkpalett – likt en provkarta med olika slags foundation. Även flera andra av Blacks bilder påminner om sminket som vanligtvis använts för att jämna ut huden eller täcka över blemmor och utslag.
Det är som om spåren av allt som utspelat sig framför speglarna finns bevarat i färgen. Verken utstrålar en melankolisk skönhet, som också är lite komisk.
Till det bidrar det specialimporterade extratunna toalettpappret i ljust blå, rosa och mandarinfärgade toner. Hängande girlanger som rytmiskt markerar mellanrummen mellan målningarna. Festliga dekorationer som stiger upp ur små högar av gipspulver och färgpigment, kompletta med badbomber från Lush. Ja, över gallerirummet svävar i en lätt bedövande parfymdoft.
Även Larry Poons på Wetterling gestaltar färgen som kropp och kroppens avtryck i färgen. En likartad livsberusning och rumsupplösning som hos Black finns även hos den nära 90-årige amerikanen, som varit verksam sedan 1960-talet och nu visas i Sverige för första gången.
Orienteringsförmågan riskerar att helt gå förlorad i Poons stora dukar, som är fyllda av hastigt virvlande penselskrift. Som betraktare faller man in i bildytornas virrvarr av händelser. Det sprakar och svänger om de flesta av hans väldiga färgrymder, fast i några mindre och lite äldre reliefverk slocknar färgen och helheten såsas ihop.
Utställningstexten talar om Poons ”kontrollerade kaos”, en beskrivning som kommer nära målningarnas utseende
Desto roligare då att ”Corot”, en av mina favoriter på utställningen, är gjord i år. En fint sammanhållen komposition som prunkar i jordtoner och koncentrationer av lila, rosa, gult, grönt och blått. Och där titeln väl syftar på Poons upplevelse av den franska föregångarens kontrastrika friluftsmåleri.
Utställningstexten talar om Poons ”kontrollerade kaos”, en beskrivning som kommer nära målningarnas utseende. Nog påminner han om annat i samma abstrakt expressionistiska genre och visst infaller en känsla av upprepning, men det går ändå inte att bortse från trycket och färgkänslan i dukarna.
Jag har aldrig stått framför målningar av Larry Poons tidigare, och senaste gången jag såg Karla Blacks verk var 2011 i ett palats i Venedig, då hon representerade Skottland. Så att dessa två säregna internationella konstnärer samtidigt ställer ut i Stockholm är därför en glädjande liten konsthändelse.
Läs mer om konst och form
