Optimistiska prognoser för Ukrainas befolkningsutveckling talar för att antalet medborgare i landet skulle dala stadigt till omkring 22 miljoner vid nästa sekelskifte, mer än en halvering på hundra år. De dystrare talar om under 10 miljoner och det är fler faktorer än kriget som spelar roll.
Henrik Urdal, forskningsprofessor på norska fredsforskningsinstitutet Prio, har närstuderat hur befolkningsstorleken påverkas under konflikter och vilka följder det i sin tur kan få. Men också omvänt, det vill säga hur demografiska förändringar påverkar konfliktrisken.
Han nämner obalanser mellan olika etniska grupper som ändras över tid, exempelvis som i Bosnien där den muslimska andelen ökade mycket mer än den serbiska eller kroatiska fram till 90-talets början. En annan förändring som möjligen inte kommer att få lika dramatiska konsekvenser sker i Nordirland där politiska partier är förhållandevis nära förknippade med religiositet och den katolska befolkningen spås gå om den protestantiska kring 2030.
– Man ser ju en del av den sortens diskussion i Ukraina också, närmare bestämt hur stor andel ryssar eller rysktalande som utgör befolkningen i de östra landsdelarna och på Krim. Det blir till det huvudsakliga argumentet för Kreml att legitimera de politiska kraven på territorium, säger Henrik Urdal.
Ukrainas befolkningskris började långt innan Rysslands våldsamma anspråk på landet. Från toppnoteringen 52,2 miljoner 1993 dalade populationens stadigt, enligt FN:s World Population Prospects, och utvecklingen påverkades inte nämnvärt av Rysslands annektering av Krim 2014. Men efter krigsutbrottet 2022 rasade antalet till cirka 38 miljoner.
– Det rör sig alltså om en minskning på 27 procent. Framför allt handlar det om två väldigt starka processer, låg fertilitet och hög migration – enligt UNHCR är 5,8 miljoner ukrainare på flykt från kriget, mestadels i EU, säger Henrik Urdal.
De som migrerade från Ukraina före kriget var i huvudsak arbetssökande män medan de som flyr kriget till övervägande del är unga kvinnor. Det beror inte minst på undantagsreglerna som infördes efter krigsutbrottet har förbjudit män från att lämna landet.
Regeringen i Kiev formulerade förra året en demografisk strategi för perioden fram till 2040 och brist på arbetskraft är det största hotet. Den stora utflyttningen hoppas man kunna bromsa med diverse incitament som också ska kunna locka tillbaka människor, men hur dessa ska finansieras formuleras lite vagt med offentliga medel, investeringar och internationell hjälp.
Att män också är i övervägande majoritet vid fronten hjälper heller inte födelsetalen, men enligt Henrik Urdal spelar det kanske mindre roll än vad man kan tro. Han spår heller inte att ett slut på kriget kommer att leda till en babyboom som skulle väga upp för befolkningsraset även om det är väldokumenterat att många väntar med att skaffa barn i kristider.
För att ha en stabil befolkning behövs ett fertilitetstal på lite över 2 (genomsnittligt antal barn per kvinna) och så högt har det inte varit i Ukraina sedan före 1990. Därefter dalade det kraftigt till hälften så mycket vid år 2000 för att sedan stiga till 1,5 vid 2014 då Ryssland annekterade Krim – den ukrainska regeringen hoppas vara tillbaka där år 2040.
– Sedan 2014 har talet fallit igen till väldigt låga nivåer, till och med under 1, lägst i Europa. Man kan vänta sig att en del av de unga kvinnorna på flykt återvänder till Ukraina och att männen kommer tillbaka från fronten, så att fertilitetstalet kommer att gå upp lite, men långt från att reparera tappet, säger Henrik Urdal.
Han påpekar att det ska till väldigt stora krig för att det skulle få några starka demografiska effekter på dödligheten. Andra världskriget är ett exempel, ett annat är Kambodja på 1970-talet där Röda khmererna under Pol Pot dödade så otroligt många att man ser ett stort hål i befolkningspyramiden från den tiden.
Alla provinser har fler döda än födda
2024.
Källa: Ukrainas justitiedepartement.
Att stupade soldater inte nödvändigtvis påverkar befolkningens storlek exemplifierar han med Rysslands pågående krig i Ukraina. Enligt UCDP – det internationellt välrenommerade forskningsprogrammet på institutionen för fred och konfliktforskning vid Uppsala universitet – har uppskattningsvis 300 000 till 350 000 dödats sedan 2014, varav cirka 100 000 ukrainare, alltså bara en fjärdedels procent av landets befolkning.
– Det är svårt att få helt korrekta tal med propagandan från båda håll, men man vet sedan tidigare att siffrorna ofta är överdrivna. Jag jobbade för FN:s krigstribunal efter Bosnienkriget då uppgiften var att 200 000 till 300 000 skulle ha dödats i Bosnien, men en omfattande granskning landade sedan i runt 100 000 soldater och civila, säger Henrik Urdal.
