Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Gång på gång har partiledaren Simona Mohamsson försäkrat att partiet ska rösta nej till en regering där Sverigedemokraterna ingår. Hon har lovat att väljarna kan lita på att hon inte kommer att ändra det ställningstagandet.
Med samma beslutsamt friska ansikte försäkrar Mohamsson på fredagen det rakt motsatta. Liberalerna och Sverigedemokraterna är nu överens om värderingarna och vill regera tillsammans.
Även om alla utgått från att både M och KD kommer att släppa in Åkesson i regeringen vid en valseger är Mohamsson den förste som säger det rakt och öppet – dessutom sätter hon sig med Åkesson och skriver ned det på ett gemensamt papper. Ett avtal som beseglas med en kram inför kamerorna.
Så kan det gå i politiken.
Vad vann Liberalerna med detta? Efter att ha läst överenskommelsen och hört Jimmie Åkesson beskriva den är det svårt att avläsa några sakpolitiska framgångar. Åkesson konstaterar att de i huvudsak skrivit ihop sig om sådant de redan varit överens om.
De har helt enkelt rundat svåra konfliktfrågor, till exempel den om att riva upp permanenta uppehållstillstånd.
Att vilja folkomrösta om euron är helt i linje med Sverigedemokraternas syn – medan Liberalerna tvärtom tyckt att Sverige ska gå med i euron utan att fråga folket först. Sverigedemokraterna inser att flera partier nu är på väg att svänga i eurofrågan och att kravet på en folkomröstning kan vara enda sättet att stoppa den utvecklingen.
Liberalerna har släppt ambitionen att vinna röster på partiets politik. Nu gäller bara det nakna taktiktänkandet. Partiledningen vet förstås att den nya kursen skapar revolt i partiet men ser den som ett mindre ont än att försvinna ur riksdagen.
Därmed kastar partiledningen ut den sista resten av politiskt förtroendekapital – alla utfästelser om att partiet ska slåss för politiska principer i en kommande regeringsförhandling kommer att mötas med en axelryckning av väljarna. Ett parti som flera gånger svängt 180 grader om relationen till SD kan inte räkna med att dess löften inför valet kommer att tas på allvar.
Det räcker att gå två val tillbaka. Då, 2018, utropade sig Liberalerna till Sverigedemokraternas huvudmotståndare. Partiledaren Jan Björklund motiverade ställningstagandet i ödesmättade ordalag: ”Högernationalismen har prövats i full skala i Europa under 1900-talet. När de idéerna har vuxit och tillåtits dominera har utvecklingen i stället slutat i den europeiska historiens största tragedier.”
Liberalerna har lagt sitt sista hopp om överlevnad i händerna på moderata stödröstare
Partiets hopp står inte längre till väljare som letar efter liberal politik – nu handlar det bara om att försöka raka in taktikröstare som bryr sig mindre om L som parti och mera om att säkra en fortsatt Tidöregering. Med den skillnaden att en sådan regering den här gången kommer att domineras av sverigedemokratiska ministrar.
Om det blir några liberala ministrar står fortfarande skrivet i stjärnorna.
Liberalerna har lagt sitt sista hopp om överlevnad i händerna på moderata stödröstare. Återstår att se om de nappar. Trots Mohamssons omsvängning kan många högerväljare se det som tryggare att stärka andra Tidöpartier.
Nästa opinionsmätning blir spännande läsning för Simona Mohamsson.
Läs mer av Tomas Ramberg.
