Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Country
Kacey Musgraves
”Middle of nowhere”
(Lost highway/universal)
Kacey Musgraves har alltid pendlat fram och tillbaka mellan tradition och nyskapande. Hon har enorm kunskap om och kärlek till countrymusikens långa historia, samtidigt som hon, just därför, verkar drivas av en ständig vilja att utmana genrens ingrodda konservativa värderingar.
Musikaliskt har hon rört sig utmed gränsen mellan traditionell country och att försöka bli en utmanare till Taylor Swift i en kamp som hon alltid är dömd att förlora. Eftersom hon är en lite för rolig textförfattare.
Inför sitt sjunde album har Musgraves flyttat hem till uppväxtens Golden, ett Texas-samhälle med invånarantal räknat i låga hundratal. Tanken har varit att slicka såren och för första gången i livet försöka bara leva med sig själv efter ett kraschat förhållande. Det märks i såväl de innerliga och hudlösa balladerna ”Loneliest girl” och ”Hell on me”, som i den underhållande skildringen av ofrivillig sexuell återhållsamhet i ”Dry spell”.
Men framför allt har Musgraves återkomst till hemtrakterna inneburit en nytändning i den genre hon faktiskt inledde karriären i. Där föregångaren ”Deeper well” lutade åt ett nedstämt, folkpoppigare sound är det nu mer utpräglad country igen. Och även om Musgraves lyriskt fortsätter att, i sammanhanget, vara ovanligt utmanande, är ”Middle of nowhere” musikaliskt det kanske mest traditionella hon har gjort sedan de första två skivorna.
Att gå tillbaka till rötterna är en av populärmusikens vanligaste och enklaste utvägar. Det är också ett grepp som nästan per automatik, och lite för lättvindigt, får övervägande positiva reaktioner. Men här fungerar det verkligen också. Musgraves låter sedvanligt inkännande, men också mer avspänd och bekväm än på länge.
Bästa spår: ”Hell on me”
Läs fler skivrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström.
