Hur mycket makt har litteraturen? Hur mycket kraft ryms i böckerna?
I en epok av krig och kriser tränger sig sådana frågor på, drivna av förhoppningen att författare och intellektuella bokstavligen skulle kunna skriva fram det politiska förnuft som samtiden saknar.
Ju längre jag funderade kring frågorna, desto mer tyckte jag mig ana att den avgörande faktorn i dessa sammanhang är tid. Möjligen låter det förvirrande. Jag ska försöka förklara vad jag menar.
De stora politiska, filosofiska eller religiösa idéerna presenterades ofta först i en eller flera böcker. Exemplen är många: Bibeln, Platons dialoger, Koranen, Kommunistiska manifestet, Buddhas och Konfucius läror i den form lärjungarna nedtecknade dem, eller liberalismens grundläggande principer formulerade av Immanuel Kant, John Locke och Montesquieu. Alla dessa idéer har sitt ursprung i böcker och fick ett oerhört genomslag. De trollband miljontals läsare. Man kan alltså konstatera att de faktiskt finns, böcker som mobiliserar.
Och samtidigt – de ovan nämnda titlarna är alla mycket gamla. De skrevs för hundratals år sedan. De har haft gott om tid på sig att hitta sina läsare och därefter sakta men säkert i grunden förändra det samhälle och den kultur där de blev till. De riktigt värdefulla böckerna verkar över tid. Tiden är här den viktigaste faktorn. Litteraturen är ett långsamt medium.
Bilden blir delvis en annan då man frågar sig om litterära verk kan ha ett direkt inflytande på samtidens politik. Även här finns det talrika exempel.
I mina ögon är få succéer lika imponerande som Harriet Beecher Stowes genombrott med ”Onkel Toms stuga”. Redan samma år som den publicerades, 1852, nådde romanen 300 000 läsare – och så småningom ytterligare miljontals. Boken kom att spela en avgörande roll i historien genom att belysa slaveriets grymheter. Plötsligt hamnade den frågan i fokus, vilket bidrog till utbrottet av det amerikanska inbördeskriget och på sikt även till slavarnas frigörelse. När Abraham Lincoln tog emot Harriet Beecher Stowe i Vita huset under kriget ska han ha hälsat henne med orden: ”So, this is the little lady who made this big war.”
I dag, mer än 170 år senare, är det lätt att se varför romanen blev så framgångsrik. Den blick på slavarna som boken förmedlade stämde exakt överens med de dåtida läsarnas fördomar. Boken reproducerade klichén om den sjungande, godmodiga och något barnsliga slaven, som behöver starka, kloka och beslutsamma vita för att befrias från slaveriet. Man anar varför svarta författare som James Baldwin sågade Onkel Tom och hans hydda.
Förmodligen är detta ett problem med böcker som snabbt vill mobilisera läsarna. Effekten är omedelbar, eftersom publikens förväntningar stryks medhårs. Sådana böcker fångar upp de föreställningar som styr läsarnas tänkande och lyckas därigenom väcka engagemang i specifika politiska frågor.
För tydlighetens skull: det är en anmärkningsvärd prestation och jag hyser stor respekt för den. Det kräver författare som exakt vet hur man når en stor publik och som förmår slå an alla de rätta strängarna, så att läsarnas tankar och känslor riktas mot det stora målet. En sådan begåvning är lika sällsynt som storartad.
Och likväl måste en litteratur som sneglar åt snabba genomslag ta med tidsfaktorn i beräkningen. Även Harriet Beecher Stowes roman behövde några år på sig för att nå ut till den stora publiken.
Detsamma gällde på trettiotalet. Erich Kästner, en av mellankrigstidens mest betydande tyska författare och fenomenal på att hänföra även de breda massorna, skriver på ett ställe: ”De händelser som förde Hitler till makten 1933 borde man ha satt stopp för redan 1928. Därefter var det för sent. Man får inte vänta tills kampen för frihet betraktas som ett brott. Man får inte vänta tills snöbollen blivit en lavin. Man måste stampa sönder den rullande snöbollen. Lavinen kan ingen hejda.”
Jag tror att Erich Kästner hade rätt. År 1933 hade de tyska författarna inte längre någon chans att påverka den politiska situationen. I sådana lägen är litteraturen för långsam och hinner inte reagera. I stället fick författarna fly landet och först i exilen mobilisera mot Hitler.
En tanke som oroar mig är att vissa kvaliteter går förlorade när litteraturen tvingas upp på barrikaderna. Jag syftar då på kvaliteter som inte har med genomslagsförmågan att göra.
Ingen lär höja på ögonbrynen om jag fastslår att det finns en typ av litteratur som inte ger läsaren några svar, utan tvärtom formulerar frågor som inte ens författaren själv har svar på. Litteratur som är mångtydig och inte strävar efter att vara politiskt entydig. Litteratur som ruskar om och kanske trasar sönder läsarnas övertygelser utan att erbjuda dem några nya. På kort sikt lyckas den typen av litteratur sällan mobilisera läsarna. Men kanske har den en större effekt på lång sikt, eftersom läsarnas åsikter inte bekräftas utan omvandlas.
Här är dock en reservation på sin plats. Jag vill inte att den ovan skisserade dikotomin ska framstå som huggen i sten. Förmodligen är den mindre än man förleds att tro, motsättningen mellan litteratur som engagerar läsarna eftersom den är anpassad efter publikens förväntningar och litteratur som envetet söker underminera läsarnas övertygelser.
Ibland lyckas författare med båda delarna. Kring mitten av fyrtiotalet skrev Thomas Mann en roman som sökte spåra orsakerna till nazismens framgångar bakåt genom den tyska kulturhistorien. Jag syftar på ”Doktor Faustus”. Detta komplicerade och mångbottnade verk, i vilket hin håle själv gästspelar, kan knappast sägas ha mobiliserat särskilt många läsare mot nazismen. En viktig bok, men med begränsad verkan på kort sikt.
Men romanen var inte det enda Thomas Mann skrev. Under andra världskriget höll han femtiofem radiotal som via London nådde lyssnare i Tredje riket. Framför mikrofonen vände han sig direkt till tyskarna, rapporterade om nazismens förbrytelser och manade till kamp mot Hitlers diktatur.
Med andra ord, motsättningen mellan slagkraftig litteratur och egensinniga verk som ”Doktor Faustus” är måhända skenbar. En och samma författare kan skapa bäggedera: böcker som bidar sin tid och böcker som ögonblickligen påverkar läsarnas medvetande.
År 1928 formulerade filosofen Walter Benjamin en tanke värd att påminna om. Den gången – det är snart exakt hundra år sedan – såg Benjamin tydligt vart Europa var på väg, nämligen mot en era där fascismen triumferat. Det är oundvikligt att man jämför med dåtiden när vi i dag registrerar högerpopulismens framgångar i Europa, USA, Indien och andra länder.
Walter Benjamin skriver: ”Under sådana omständigheter kan verklig litterär verksamhet inte begränsas till den rent litterära sfären – tvärtom är det ofta ett tecken på dess ofruktsamhet. Betydande litterär verkan kan endast uppstå i det strikta växelspelet mellan handling och skrivande.”
Benjamin nämner därefter flygblad, pamfletter, tidningsartiklar och affischer som möjliga alternativ till konstnärligt ambitiösa romaner. Thomas Mann hade nog gärna velat komplettera listan och då lagt till radiotalen som kanske mobiliserade några av de många läsare som ”Doktor Faustus” aldrig kunde nå.
Strax innan hon tvingades fly Hitlers Tyskland skrev Hannah Arendt, även hon filosof: ”Ingenting som bara är vackert leder till verkligheten.”
Texten är ett bearbetat tal som Uwe Wittstock hållit i samband med Uppsala internationella litteraturfestival. Övers. från tyskan: Jens Christian Brandt.
Läs också:
Marseille 1940 är en ö i tiden – men det finns en bro till Tidö slott
