Våldsamt och försonande i Niels Fredrik Dahls nygamla roman

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

En gråtande elefant ligger som en hög av grå lera på en av Oslos utfarter, i juli 2001. Fotografen Joel Sternfeld är där och kan ta sitt livs bild av den osannolika och gripande situationen. Men där finns också ett jag som beskriver bilden, och som redan vet väldigt mycket om hur det kommer sig att elefanten ligger där.

Det är dags för jaget att berätta, om Colamannen och hans blick som ledde jaget hit, där han befinner sig nu, liksom utestängd från livet. Men han måste börja med den elvaåriga pojken Vilgot: ”han är jag, men jag är inte han”. En kall januarikväll för drygt trettio år sedan säger Vilgot att han är på väg till en vän.

Norske Niels Fredrik Dahl har fått ett stort och mycket välförtjänt genombrott i Sverige sedan romanen ”Fars rygg” (2025) fick Nordiska rådets litteraturpris 2024 och kom i en glimrande svensk översättning av Gun-Britt Sundström. Om en bortvänd och vänlig mans ensamma uppväxt mellan första och andra världskriget, i Alexandria, Genève, Norge, regisserad av hans far, berättarens farfar, den tyranniske Domaren. Men det handlar lika mycket om en sons saknad och försök att fylla i en möjlig berättelse om fadern och om honom själv, utifrån de fåtaliga spår som fanns kvar efter faderns död.

2017 kom romanen ”Mor om natten”, det täta dubbelporträttet av en mor med djupa depressioner, och en son som går längre och längre in i ett alkoholmissbruk. Men Niels Fredrik Dahl debuterade med en diktsamling 1988, och efter det har han skrivit dramatik, noveller, flera diktsamlingar och romaner. Hans andra roman ”På väg till en vän” fick det prestigefyllda Brage-priset i Norge 2002, och kom för första gången på svenska 2004. I dagarna kommer den i en svensk nyutgåva.

De tre aktuella romanerna läser jag som en löst sammansatt trilogi, eller texter som samtalar med varandra, både tematiskt och formmässigt. Men det är i ”På väg till en vän” som spelet mellan fiktion och fakta är som tydligast och det ger också nycklar till läsningen av de romaner som kommer senare – som också de bärs i hög grad av fiktion

Det finns till exempel ett berömt fotografi av en hopsjunken elefant på en motorvägspåfart, taget av Joel Sternfeld, men i Washington, 1979. I romanens universum är det en ”trovärdig” självklarhet att elefanten har blivit kvar på berättarjagets loge i Oslo efter att en rysk cirkusdirektör har lämnat landet. Sagor från Bröderna Grimm, tydligast Rödluvan och mer indirekt Hans och Greta, och tidiga filmkomiker som Chaplin och Harold Lloyd, ställer in lässkärpan på det drömska, mardrömslika och en både grym och befriande komik. Urban Anderssons översättning fångar verkligen prosans rytm, det täta mörkret som samtidigt skimrar av ljus.

Komiken skyddar läsaren, men lockar oss också vidare genom stickspår och en rad gåtfulla och tragikomiska gestalter som kommer i både Vilgots och berättarjagets väg. Att en rysk cirkustrupp blir kvar i Oslo med vodka att dricka och en säck lök att äta, behövs på ett sätt för att luckra upp läsaren inför det i Vilgots berättelse som är svårare att sätta ord på. Om hans ensamhet och utsatthet. Mor och far i hyreslägenheten – eller underjorden – mår inte bra, mor får återkommande anfall av svåra smärtor, då hon bara vill dö. Hon, och kanske även far, är rädda för andra människor, håller sig helst för sig själva. Men Vilgot längtar efter kontakt, någon som kan smeka en kind när det behövs. Den hungern blir också ödesdiger och farlig. Mor läser högt: ”Rödluvan visste inte vilket elakt djur vargen var. Så hon blev inte ett dugg rädd”.

Vilgot driver alltså oftast runt i sin hemtrakt i västra Oslo, en trakt som återkommer hos Dahl. På samma gång en fiktiv och verklig geografi – i skärningspunkten av olika samhällsgrupper och historiska skeenden. Där finns Skeppsredarskolan, FN:s förre generalsekreterare Trygve Lies spektakulära bostad i höghuset, konstnärsradhusen, Greven av Hoffs/Arge bondens bedagade hemman. Hos Hoff finns också en filmprojektor och Vilgot får ta del av den ensamma åldrande mannens förlorade kärlek, sparad på film. Om och om igen ser de på kvinnans ansikte, men Vilgot frågar en gång ödesdigert om de inte kan spela filmen baklänges, för det kan bli kul, det vet han.

Det är bitvis våldsamt, men där finns ett försonande ljus

Också romanens struktur går delvis baklänges. Man är så att säga ”framme” vid slutet i romanens inledning, men måste läsa vidare för att ta reda på hur traktens olika ensamma människor – som Vilgot ser eller vill bli sedd av – kommer fram till den gråtande elefanten. Vid omläsningen är det tydligt hur effektivt Dahl arbetar med att lägga ut tecken att tyda, spår, en hjälp att hitta vägen, lite som Hans och Gretas stenar och brödsmulor.

Romanens intrikata bygge och samspelet mellan pojken och det vuxna berättarjaget påminner om Jonas Bruns ”Skuggland”, även den en mycket suggestiv barndomsskildring. Det finns ett vuxet jag som har stor vetskap om ett skeende, men hur ska det berättas? Vilka omvägar måste man ta? Och hur kan man förstå vad man varit med om och vilka konsekvenser det fått? Det är bitvis våldsamt, men där finns ett försonande ljus. Dahls tre Sverigeaktuella romaner är ett lysande exempel på hur riktigt bra texter får betydande näring av ett biografiskt stoff, men formas till maximalt sann litteratur genom fiktionens möjligheter. Det här är riktigt angelägen läsning.

Läs fler texter av Kristina Sandberg och fler recensioner av aktuella böcker