Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När svensk teaters grande dame Marie Göranzon sommarpratar för fjärde gången, gör hon det med löftet att bränna av någonting. För beundrare av hennes frispråkiga persona är det förstås kattmynta.
Det som ska brännas visar sig vara alla Göranzons dagböcker, som började skrivas på 1960-talet. Egentligen skulle de tuttas på redan förra året – men då kom eldningsförbudet i vägen.
Hon berättar om upprinnelsen till detta: Det var blixtkärleken till Jan Malmsjö som fick henne att lämna sitt äktenskap och sluta vara ”en duktig flicka” som gjorde allt rätt. Under denna skälvande period började hon skriva dagbok. Hon berättar om efterdyningarna, skvallret på Dramaten, härmar inlevelsefullt Ingmar Bergman och Margaretha Krooks kommentarer. Endast Lena Nyman framträder som en stöttande röst: ”Ni är som gjorda för varandra, ni kommer leva hela livet ihop.”
Självklart fick Nyman rätt.
Hon berättar om alla dessa struliga teatermän som hon på något sätt tytt sig till
Göranzon tar oss sedan ut på en färd, berättar om livet, om döden, och förstås – skådespeleriet.
Hon gläntar på dörren till de kaotiska repetitionerna till ”Lång dags färd mot natt” på Dramaten 1998, succéföreställningen där hon spelade med bland annat Mikael Persbrandt, Keve Hjelm och Dan Ekborg. Fram träder en hel drös problem, men också hur reptiden, under några veckor då allt fungerade med Thorsten Flinck som regissör, var den bästa i hela hennes yrkesliv.
Hon berättar om alla dessa struliga teatermän som hon på något sätt tytt sig till, och i programmets mer kontroversiella del avhandlas metoo, och männen som försvann. Göranzon har varit inne på detta tidigare, men berättar här också hur man i intervjuer med henne strukit vissa uttalanden.
”Det moraliska gick före det juridiska, det blev godtyckligt. Metoo var en bra rörelse, men det dödade en del”, konstaterar hon sorgset.
Mycket är också roligt – Göranzon kontemplerar om hon ska ge sig in i politiken, hon är ju jämnårig med Trump. Hon ger en känga till Ebba Busch, rasar mot elsparkcyklar på Östermalm, hr och de nya EU-korkarna.
När hon mot slutet talar om sitt band till Tage Danielsson säger hon: ”Det finns ingen som kunnat fylla hans plats. Han var alltså enastående.” Detsamma går otvivelaktigt att säga om Marie Göranzon själv.
Läs fler Sommarkommentarer
Matilda Källén: Ann Heberlein öppnar ett mörkt kapitel i Sveriges historia
Kajsa Haidl: Nej, Maria Maunsbach, inte alla skåningar älskar en rejäl röv
Kristofer Ahlström: Sarah Sheppard beskriver jordens undergång som en stel firmafest
