Valter Nilssons lokalpatriotism är rörande total

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Popmusiken år 2026 är på ett sätt väldigt globaliserad. Världshittar kan spelas in i Seoul, Stockholm eller San Francisco – och i princip låta ungefär likadant.

Å andra sidan kan den också, parallellt, vara närmast extremt lokalt förankrad. Urgöteborgaren Valter Nilsson är ett exempel på det. Även om Nilssons förra album ”Bland de gyllene och de allmänt brända” ledde till ett smärre nationellt genombrott är ”Lilla London”-detaljerna på ”Högsbo riviera” så många att det gör den snudd på svårförståelig för alla utanför 031-området. Lokalpatriotismen är så rörande total att den ibland ställer sig i vägen för det mer allmängiltiga i berättelserna om människor som knegar på i det tysta. Nilssons soulrock låter verkligen som om Alan Parker spelat in ”The Commitments”, den engelska regissörens film om ett band av arbetslösa irländare som startar ett soulband, i iskall vind på kajen utanför Älvsborgsterminalen i stället för i Dublin.

Eller – egentligen låter det allra mest som en Gais-färgad och svajigt sjungande elefant i det inre rummet på valfri Andra Långgatan-bar. Nilsson vet att han inte kommer undan de jämförelser som oundvikligt följer av att vara en sångare från Göteborg med en förkärlek för stötigt soulblås och drastiska textrader. Så han sjunger helt enkelt ”Vid Håkan Hellström – så var det sagt” mitt i en uppräkning av väldigt göteborgska platser och företeelser i ”Göteborg”, den fjärde låten på ”Högsbo riviera”.

Vid 36 års ålder anser Valter Nilsson sig förmodligen vara för gammal för att låtsas som ingenting.

Men även om den ärligheten på många sätt är sympatisk och ödmjuk, är det svårt att komma ifrån känslan att Nilsson inte tillför tillräckligt mycket eget på ”Högsbo riviera”. Det är svårt att höra varför man ska föredra honom framför den i och för sig svårslagna förebilden.

Bästa spår: ”Buddy”

Läs fler skivrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström.