Det är jul och Dolly Parton sitter och skissar på sin flyktplan. Hon tänker supa sig full på äppelvin, skaffa bil och köra i väg så långt att alla tappar bort henne.
Det är jul och Elvis är omgiven av kulörta dekorationer, men allt han ser är sin dysterblå ensamhet.
Det är jul och Shane MacGowan sitter i fyllecell och får summan av det engelska språkets svordomar och öknamn kastad på sig.
Så låter det i ”Hard candy Christmas”, ”Blue Christmas” och ”Fairytale of New York” – tre av våra mest spelade julsånger, utgrävda ur ruinerna av raserade relationer. Popmusikens jul är en plats där hjärtat har övergivits och själen inte vet vad den ska ta sig till.
Snö? Det är ju bara regn som lämnats ute i kylan.
Denna underbara jävla jul firas vidare i Whams ”Last Christmas”, eller Muds ”Lonely this Christmas”, eller Joni Mitchells ”River”, för att dra några exempel ur melankolins kanon. Förstås finns också en njutning i det. Det är skönt att vältra sig i självömkan. Att vältra sig är sex för deprimerade.
Blickar man bakåt blir det knappast ljusare. ”Stilla natt” må låta sakral men skrevs på en trasig orgel mot en fond av krig och svält på 1800-talet. ”White Christmas” från 1942 handlar om amerikanska soldaters hemlängtan under andra världskriget, och textens smärtsamma påminnelse om förflutna, lyckligare jular präglas nog av att låtskrivaren Irving Berlins son dog på juldagen.
”Do you hear what I hear?” är i sin tur apokalyptiskt färgad, skriven i skuggan av Kubakrisens atombombshot 1962, och visst låter beskrivningen av Betlehemsstjärnan – ”a star dancing in the night/with a tail as long as a kite’s” – mer som en kärnvapenbestyckad missil?
Julen kan absolut vara glädjens högtid, bara man blundar riktigt hårt och inte lyssnar på vad dess låtar har att säga.
Håkan Engström, musikkritiker på Sydsvenskan, tycker rent av att det är märkligt att inte alla jullåtar är deppiga.
Han jämför det med kärlekssånger: utan friktion finns ingenting att ge uttryck åt, lyckan är ett kreativt vakuum. Och på julen, när ska alla föreställa lyckliga – vad ska man då skriva? En rapport från ett högfungerande liv?
– Om man däremot känner besvikelse eller motvilja, då har man som låtskrivare något att säga – och man har garanterat lyssnare. För den påtvingade julglädjen inbjuder till just besvikelse, och därför också till motvilja.
Statistiken instämmer med Håkan Engström. Häromåret genomförde Novus en undersökning som visade att var fjärde svensk plågats av ensamhet under julhelgerna. Och om julen handlar om tacksamhet över det man har blir saknaden efter, och besvikelsen över, det man inte har desto skarpare.
– Det finns hatlåtar om julen! Många av dem bär på en längtan, eftersom besvikelsen som bubblar på ytan kommer ur något djupt känt: jag skulle vilja vara glad och harmonisk. Och jag minns min barndoms jular: de var lyckliga, tror jag, för det har mamma sagt.
För att inte tala om hur låtarna, eftersom de oftast är gamla, projicerar bilden av forna idyller trots att samhället då sångerna spelades in knappast var särskilt mycket renare, tryggare eller enklare än vårt. Men det känns ju så. Säkert hade Sonja Åkesson rätt när hon diktade: ”Förr i tiden var alla jular så gammaldags/alla hade den riktiga stämningen.”
Populärkultur används ofta för att dyrka upp själsligt tillslutna frågor. Och få högtider är mer existentiella än julen, det märks redan i de psalmer och texter som reciteras kring advent: de präglas av mörker och självrannsakan, människans brister och behov av frälsning. (Jesus ankomst var helt enkelt resultatet av gudomlig tajmning på kalenderåret.)
Julen är vår återkommande påminnelse om tid, liv och människorna vi delar det med. Ibland är minnet platsen som vi besöker för att hedra de döda, och jullåtarna fångar det bättre än många andra kulturyttringar. Tänk på hur ”Have yourself a merry little Christmas” bokstavligen är på liv och död. Ursprungstexten var så mörk att Judy Garland vägrade sjunga de egentliga raderna: ”It may be your last/Next year we may all be living in the past.”
I en DN-text jag ofta återbesöker skriver författaren Philip Teir om finska jullåtar och hur de är i det närmaste suicidala. Förutom de sedvanligt misstänkta mollkompositörerna nämner han hårdrocksbandet Hanoi Rocks låt ”Dead by Xmas”, där budskapet är att alla ens saker kan skänkas bort som julklappar eftersom man ändå kommer vara död innan julafton.
Anders Reuter är universitetslektor i musikvetenskap vid Lunds universitet. Han säger att det här är tiden då vi konfronteras med livets förgänglighet och kärleken till våra medmänniskor.
– Det kan också väcka sorg, till exempel om man tänker på dem som inte längre finns, dem man inte firar med.
Så kanske kan julsångerna sägas vara kollektiva sorgebearbetningar, föreslår jag. Att de tillåter oss att känna något som vi annars trycker undan? Lite smörjmedel i tårkanalerna för den som behöver gråta ut i julölen?
– Musik har en unik förmåga att aktivera våra känslor, och julen är den tid på året när man tillåter sig att släppa fram nostalgi och andra känslor. De känslorna kan vara väldigt konkreta, men kan också ligga i bakgrunden under tiden fram till jul utan att vi alltid är helt medvetna om dem.
Hos vissa lurar de inte ens i skymundan, utan står längst fram i ledet. Håkan Engström ger ett exempel som egentligen är alldeles för långt för att återge i sin helhet, men eftersom det låter som texten till en typiskt melankolisk jullåt har jag inte hjärta att kapa i någon ände. Så ta ett djupt andetag och dyk ner:
– Vi är extra mottagliga eftersom årstiden går lite långsammare, och för att vi därtill är lediga några dagar, kanske efter en vecka av hysterisk städning, pyntande och shoppande. Att då inte drabbas av känslan ”var detta allt? Var det verkligen värt det?” är omänskligt när man sitter där i skenet av elektriska julgransljus och rapar julmust och tänker på hur äckligt det faktiskt är med skinka. Och så minns man sin första kärlek. Och man tänker på den senaste, som eventuellt är den sista. Det är inte vackert alls.
Ja. Eller, jag menar nej.
När jullåtar, och enbart jullåtar, rullar på radiovågorna infaller ett av få tillfällen i samtiden då vi fortfarande får uppleva ögonblick av monokultur; den ofta efterlängtade, samlande lägerelden.
Men frågan är om människor tänker på hur låtarna som spelas i varuhus och kassaköer egentligen ruvar på ett grymt mörker. Det kan vara svårt att urskilja i kakofonin av bjällerklang, särskilt när man hört sångerna så ofta att man blivit less på dem.
– Det finns förstås de som avskyr eller ironiserar över låtar som ”Last Christmas” eftersom de kan låta sentimentala eller banala, men jag tror att den stora mängden melankolisk julmusik påverkar de flesta. Vi använder dem för att komma i kontakt med våra känslor och med varandra, säger Anders Reuter.
Läs mer:
Klassiska jullåten petas ned på listan
Hanna Fahl: Därför är ”Last Christmas” den bästa jullåten av dem alla
DN väljer: Här är tidernas bästa jullåtar
