Titeln är ”Män som väver”. Vad kommer publiken att få se på scenen?
– Det är faktiskt just det man får se. Hela föreställningen är inspirerad av en utställning som Petter Hellsing gjorde för ett år sedan på Konstakademien i Stockholm. Han är textilkonstnär och bygger gigantiska vävstolar. Vi har lånat hans konst till föreställningen och han har lärt skådespelarna att väva, spinna och karda. Så det är vad de håller på med.
Kan du berätta mer om pjäsens tre män och deras relation till varandra?
– De har av olika skäl levt tillsammans några år helt för sig själva, jag ser framför mig att det är långt ute på landsbygden. De har blivit som en familj och är ganska mjuka och fina med varandra. Allt är frid tills en av dem berättar att han vill lämna. Det är svårt för de andra att acceptera. Så det handlar om ett uppbrott, men det får en lite mer thrillerartad konsekvens.
Vad har du för egna erfarenheter av nära manliga relationer?
– På något sätt handlar pjäsen kanske om sättet jag förhåller mig till andra män. Men också ett slags generaliserande idé om att vi män är lite sämre på att ta oss igenom svåra separationer. Svartsjuka, rädsla och allt det där. Att man inte alltid har språket eller vanan att prata med andra nära vänner om de här sakerna. Så att man blir som en tryckkokare i stället för att kunna vädra sin ångest och smärta. Det är någonting som jag har tagit med mig från mitt eget liv.
Du har gjort dig känd för dina bearbetningar av klassiker. Den här gången har du skrivit själv. Hur har den erfarenheten varit?
– Det är en ny grad av nervositet som infinner sig. Det har varit en otroligt spännande och annorlunda process. Jag började skriva helt utan att själv veta vad som skulle hända. Utmaningen har varit att försöka bygga en berättelse som är genuint överraskande. Min önskan är att publiken ska bli indragen och vilja veta: vad är det som har hänt, vilka är de, vad kommer att hända.
”Män som väver” har premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm den 29 januari.
