Matthew Smith höjde sina armar och tog emot publikens jubel. Precis före mållinjen vände han sig om och gled baklänges över samtidigt som han bugade åt läktaren på Tesero skidarena. Efter målgång delade han en kram med sin mexikanske tränare Allan Corona.
– Att vara idrottare handlar också om att underhålla. Publiken behöver inte bara guldmedaljer, de behöver också guldavslutningar, säger han och är ett enda stort leende.
Fristilsloppet över 10 kilometer är det lopp i OS som har flest deltagare. På fredagen stod 113 man på startlinjen, flera av dem från ovanliga vintersportnationer som Indien och Marocko.
Smith hade drivit företag i Norge, återvänt till sitt hemland Sydafrika men för tre år sedan var han tillbaka i Oslo. Med en bakgrund som triatlet och maratonlöpare funderade han på vad han skulle ägan de långa vintermånaderna åt. Han såg Allan Corona åka skidor.
– Han är min inspiration. Utan honom hade jag inte varit här.
Loppet var brutalt, säger 25-åringen. Han säger att han aldrig svettats så mycket under ett skidlopp. Men dagen handlade om upplevelsen för den 108:e-placerade skidåkaren – om att han är på plats i spelen i Italien.
– Jag hade en tanke om hur ett OS skulle vara, men verkligheten är inte ens nära. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle vinka för jag hörde folk skrika mitt namn och ”Sydafrika” överallt ifrån. Förstår du, människor i svenska kläder som kan mitt namn!
– Men det är vad ett OS är. Här är vi alla jämställda, vi är alla olympier. Det är vackert.
Allan Corona är född i Tijuana, träffade sin norska fru när han studerade i Oklahoma och så småningom gick flyttlasset till Norge. Resan mot OS har han gjort med Matthew Smith – de har tränat, tävlat, båda blivit pappor och klarat att kvala in.
– Det är väldigt känslosamt och viktigt för oss eftersom det på något sätt bevisar att mot alla odds, genom att stötta varandra, kan vi ta oss till sådana här platser.
– Vi borde ärligt talat inte vara här. Vi har inte de där vallabilarna, vi testar våra egna skidor. Men vi bryter barriärer – jag, Matt, Nic här bredvid från Venezuela, Samer från Libanon…
Samer Tawk har den sorts historia som också väldigt mycket är OS – en mot-alla-odds-historia.
Han tävlade i OS i Pyeongchang 2018 och såg fram emot att stå på startlinjen även i Peking 2022. Men en allvarlig olycka 2019 gjorde att vägen tillbaka till skidspåren blev lång. Under ett träningspass hemma i Libanon föll han 14 meter och bröt höfterna på fyra ställen, slet sönder urinröret, fick inre blödningar, bröt armbågen och handen samt fick sitt vänstra ben förlamat till 40 procent. Han funderade ett tag på om Paralympics var hans nya arena men bestämde sig för att han skulle till OS igen.
Som sista startande tog han sig an de 10 kilometerna med glädje.
– Jag åker skidor igen … det var som i en dröm. Jag ville såklart göra mitt bästa men jag ville också njuta av publiken och av passionen hos alla idrottare som tävlar tillsammans. Jag kommer aldrig att glömma detta.
Han säger att han kände av alla sina skador.
– Men på ett sätt njöt jag av smärtan. Jag tänkte tillbaka på alla dagar i sjukhussängen när läkarna sa att jag aldrig skulle kunna åka skidor igen.
För Matthew Smith handlade loppet om något större än honom själv. Han hoppas att han inspirerat nästa våg av sydafrikaner mot OS 2030 och 2034
– Man måste visa att det är möjligt. Titta på Storbritannien till exempel, för 20–30 år sedan var det ingen vintersportnation men nu har de ett bra lag, Andrew Musgrave är sexa i dag.
– Vem vet, om 10–15 år kan Mexiko och Venezuela utmana Norge.
Som boende i Norge har sydafrikanen bara upplevt stöttning i sin satsning – ”tack så mycket!” säger han på svenska – från både norrmän och svenskar.
– De vet att sporten dör utan oss andra. Och jag är helt säker, om åtta eller tolv år är Sydafrika med och slåss om medaljerna – kanske i längdskidåkning, kanske i rodel. Vi behövs i OS.
Läs mer:
Klæbo vann igen – är nu rekordman i OS
