Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Musikteater/opera
”Violetta tar bussen”
Musik: Joel Janson Johansen och Giuseppe Verdi, Libretto: Sanna Strandberg Colling och Francesco Maria Piave (i översättning av Alf Henrikson), Koncept och regi: Sanna Strandberg Colling, Kostymdesign och scenografi: Toni Tora Botwid, Ljusdesign: Thabiso K. Persson
Dramaturgi: Felicia Ohly och Alexander Charlamov. Koreografi: Bambam Frost, Mask och perukdesign: Daniela Krestelica
Medverkande: Elisabeth Meyer, Daniel Rosenberg och Benjamin Lavén
Scen: Sad Girls på turné med Riksteatern, Speltid: 1 timme
”Emotional hardcore” står det på Violettas huvtröja när hon svidar om från djupblå 1800-talsklänning med krås till jeans halvvägs under färden. Alltså emotional hardcore som i emo, nittiotalets depprockiga subgenre med rötter i hardcorepunken. Men också som i det känslostarka crossoverkonceptet bakom operaplattformen Sad Girls. Sedan starten 2021 har man presenterat en serie kortare musikteaterföreställningar med utgångspunkt i både populärmusik och välkända operor – gärna med kvinnor som lever hårt, älskar hårt och dör på slutet.
Som när sopranen Maja Frydén utforskade ikoniska dödsarior i ”Dying young” eller när Desdemona ur Verdis ”Otello” fick åka buss i ”Love til I die”. Nya föreställningen ”Violetta tar bussen” utspelar sig också på en buss som färdas och går i samarbete med Riksteatern på omfattande turné med stopp i alltifrån Boden till Djursholm. Här är det alltså huvudpersonen ur Verdis ”La traviata” – den vilseförda – som dödssjuk blir blixtförälskad i Alfredo och kommer på att hon vill leva, men (spoiler) dör på slutet.
Med suveräna sopranen Elisabeth Meyer ombord som Violetta blir det åka av vokalt. Köpenhamnsbaserade amerikanen Daniel Rosenbergs Alfredo möter upp med sammetsröda rosor och en tenorstämma på gränsen till musikal. Det är på gott och ont en nära opera-upplevelse, där man emellanåt får vrida nacken av sig för att följa kärleksparet eller känna sig generat utstirrad när sångarna stannar upp intill. Idén är intressant på papperet, men helheten faller inte ut vidare väl varken dramaturgiskt, rumsligt eller musikaliskt.
För skarvat libretto och nykomponerat står regissören Sanna Strandberg Colling respektive tonsättaren Joel Janson Johansen. Verdis melodier är slitstarkt material som tål att misshandlas med både elgitarr och pulserande beats. Men handlingen här blir obegriplig, inte minst när medföljande indiemusikern Benjamin Lavén mitt i allt greppar mikrofonen. Med inslag av atmosfärisk noiserock, emo-pop, elektronisk musik och opera tycks ”Violetta tar bussen” rikta sig till alla och ingen. Meyer gör ett strålande jobb i taskig arbetsmiljö, men som föreställning är operabussen tyvärr inte körduglig.
”Violetta tar bussen” har premiär i Boden den 22 september och går därefter på turné.
Läs mer:
ASAP Rockys konsert är i slutändan ingenting
Ulla Winblad framträder som fighter snarare än offer på Folkoperan