Den israeliska sångaren Noam Bettan övade inför Eurovision i Wien genom att sjunga till inspelade burop. Under semifinalen fick han användning av den träningen. Under hans framträdande som bidrag nummer tre på lördagen hörs däremot inga protester – i alla fall inte där vi sitter.
Klubben Nocturno i västra Jerusalem är fullbokad. Mannen som släpper in oss säger att intresset för Eurovision har legat stadigt bland israeler under de senaste åren.
– Det ökade förstås efter att vi vann år 2018, då satt vi också här och tittade. Vilken stämning! Sedan har tävlingen blivit allt mer politisk, trots att Eurovision inte ska handla om politik, säger han och höjer menande på ögonbrynen.
Bartendern Zak kommer från Maryland i USA och ”gjorde aliyah” en månad innan den 7 oktober 2023. Det är vad det kallas när man som jude invandrar till Israel. Allt började med en resa med organisationen ”Birthright” som anordnar gratisresor för judiska ungdomar runtom i världen.
– En del kallar det propagandaresor, men så är det inte. Jag blev tagen av allt jag fick se och uppleva, det var ett sionistiskt uppvaknande. Men framför allt blev jag kär, säger Zak och skrattar.
Han var 19 år, och hans familj tyckte att det var väldigt underligt när han plötsligt bestämde sig för att utvandra. När det tog slut med flickvännen efter ett år av långdistansförhållande andades de ut.
– De trodde nog att jag skulle överge mina planer på att bli israel, men jag flyttade ändå, så snart jag hade gått klart min universitetsutbildning.
Nocturno fylls av människor som håller en låg profil fram till Noam Bettan intar scenen. Då plockas det fram israeliska små flaggor, servitriserna börjar dansa styrdans, folk klappar i takt och sjunger så att trumhinnorna vibrerar.
Noyan dricker en gul drink och äter en fetaostsallad. Hon har bokat bord tillsammans med sin man och tycker att Bettan förtjänar en seger.
– Jag är egentligen inte så intresserad av Eurovision, men vi israeler är intresserade av att vinna. Det sitter djupt! säger Noyan och skålar åt vårt håll.
Hennes man ler, men säger att han även gillar det grekiska bidraget.
– Det var roligt! Lite konstigt, men roligt.
Svenska Felicia är dock inte särskilt populär inne i dunklet på Nocturno.
– Er artist vill inte att vi ska vara med, väser en kvinna till DN:s fotograf.
Det är ingenting som Zak känner till. Eller om han gör det så är det åtminstone ingenting han tar upp. Han ville göra sin militärtjänstgöring som markstridssoldat – han förklarar att det kändes som det minsta han kunde göra för sitt nya hemland – men i stället valdes han ut till att bli militärtalesperson.
– Jag skulle vilja fortsätta jobba med att forma bilden av Israel. Gudarna vet att det kan behövas.
I höst ska Zak få rösta i sitt första israeliska val. Då blir det en röst på den nya koalitionen mellan oppositionsledaren Yair Lapid och den tidigare premiärministern Naftali Bennett.
– Jag tycker inte om den nuvarande regeringen. Eller ja … den har förstås gjort ett bra jobb med att försvara oss, men det finns mycket som jag skulle vilja gjordes annorlunda, säger Zak diplomatiskt.
Han tar Jerusalemdagen som exempel.
– Mycket av det som skedde i Gamla stan var vidrigt.
Stämningen stiger medan rösterna räknas. När Israel får en tolvpoängare av Polen bjuder baren på shots. Till sist står det mellan Israel och Bulgarien. Zak och hans kollegor filmar varandra de sista sekunderna när hoppet ännu lever.
Sedan vinner Bulgarien med ”Bangaranga”. Lamporna tänds på Nocturno. Alla packar ihop.
Zak hänger inte läpp. Han ser fördelar med att Bulgarien vann. Ett neutralt val.
– Om vi hade vunnit hade det inte blivit någon mer Eurovision. Tävlingen hade imploderat. Det var nog tur att vi inte vann.
