Jag heter Wilma-Saga Persson och är 24 år gammal, och 24 år av 24 har jag bott i glesbygden Kiruna och några små byar runt omkring samt blivit präglad av tornedalsk kultur och språket meänkieli. Jag tog mina första andetag och hoppas på att få ta mina sista i Malmfälten. Jag jobbar som mekaniker på LKAB i Kiruna till vardags, vilket jag är väldigt stolt över att få göra, sen är jag poet all annan tid på dygnet.
Jag skulle säga att jag är ovanligt extrovert för att vara från ett så litet samhälle som jag är ifrån men det har aldrig gjort att jag aktivt letat mig bort. De sociala och extroverta personerna som jag vuxit upp med flyttade för flera år sedan. De som predikade varje gång man träffades på krogen om att ”vill jag bli något måste jag bort” stack för att maximera dagarna i detta jordelivet, genom att leva i en ryggsäck och plugga ett ämne jag aldrig kom ihåg hur många gånger de än repeterade det för mig.
Vi har alltid samma konversationer när vi träffas, speciellt på Kirunafestivalen. ”Ska du bo i den här hålan resten av ditt liv verkligen? Vill du inte bli något?”
För varje hemvändarevenemang så blev deras Kirunamål svagare och deras söderinfluensa starkare. Vi har alltid samma konversationer när vi träffas, speciellt på Kirunafestivalen. ”Ska du bo i den här hålan resten av ditt liv verkligen? Vill du inte bli något?” Jag svarar med samma fras: ”Ja, visst, nå vill man se mer, men jag vill inte flytta.” De kommande timmarna kollar de på en med ömkande ögon. Du, din stackare, det enda du besökt sedan sist är grannkommunen för att laga hål i tänderna.
När jag var liten, vi snackar riktigt liten, 8–10 år, drömde jag om ett storstadsliv. Jag ville vara någon. Någon som kunde åka till en flygplats utan att längta hem innan resan ens börjat. Vara opraktisk och impulsiv, packa för lite saker, inte packa med sig extra sockar och inte ha en tanke på verkligheten. Men ju äldre jag blev och ju mer min frontallob utvecklades så kändes det mer och mer surrealistiskt att jag någonsin skulle flytta. Jag försökte med allt. Tvingade mig själv att resa, tvingade mig själv ut på olika festivaler, gaslightade mina kompisar att jag visst älskade att uppleva saker och ignorerade ögonkontakten med dem efter att jag sagt det. Jag försökte med alla medel för att känna att ”det är det här jag vill”.
Men varje gång slutade det likadant – med att jag räknade ner dagarna tills jag skulle få vara hemma i kommunen igen. Tills jag skulle få komma hem och jobba, ha slig och gruvdamm i bihålorna, ha på mig dunjackan och heja på folk jag känner. Jag gillar inte att inte känna igen ansikten runt mig. Det är en trygghet att Mona inne på Empes, Kirunas hamburgerhak, vet vad jag beställer och att gubben på macken ber mig hälsa till farsan när jag köpt snus.
Jag blir bokad till ett gig. Jag åker inte söderut bara för skojs skull – för att jag vill uppleva något. Jag har allt jag behöver
Om jag rör mig söderut så är det 9 gånger av 10 på grund av min poesi. Jag blir bokad till ett gig. Jag åker inte söderut bara för skojs skull – för att jag vill uppleva något. Jag har allt jag behöver. Det kanske bara är min fomo (fear of missing out) som gör att jag känner en så stark längtan efter att alltid vara hemma. Det kanske inte hade varit samma sak om Kiruna förblev som det var byggt, men har man vuxit upp i en stad som ändrar skepnad varje vecka och haft olika kamerateam på grundskolan som ville fånga ”ungas tankar om nya Kiruna” titt som tätt så känner man att man missar något hela tiden.
Jag vill inte åka bort och återvända till något som inte är hemma. Jag vill inte missa alla övergångar och behöva fråga någon: ”När flyttade dom det huset? När öppnar apoteket på helgen? När fan hann dom riva Konsum?” Svaren är: förra veckan, apoteket har aldrig haft helgöppet och trädgårdskonsum har varit rivet i 8 månader och tre dagar – fyra i morgon.
Hemvändarna säger: ”Kiruna finns alltid kvar, Wilma, flytta någonstans.”
Just nu byggs det en ny stad som jag tydligen alltid har bott bredvid, men aldrig sett. Nej, Kiruna finns inte alltid kvar – långt ifrån
Men jag vill inte tappa fotfästet, det kanske är min största rädsla, att till slut inte veta vart man kommer ifrån – för det finns inte kvar. Barndomshemmet är rivet likaså gatorna man tog studenten på. Kiruna finns kvar i små epoker, mitt Kiruna. Just nu byggs det en ny stad som jag tydligen alltid har bott bredvid, men aldrig sett. Nej, Kiruna finns inte alltid kvar – långt ifrån.
När mina extroverta pluggvänner målar upp sin framtidsbild så är det:
1. Resa och hitta sig själv.
2. Plugga något.
3. Bli något.
4. Bosätta sig mitt i någon storstad.
5. Familj.
6. Frilansa med sin utbildning som tog fyra år men ändå tjäna mindre än om de skulle fortsatt på driften på LK.
7. Vara sur för att de tjänar mindre än sin barndomskompis i Kiruna med endast yrkesexamen.
8. Den osynliga punkten: flytta hem till Kiruna igen med familj och ha ångest över hur mycket de tappat och förlorat genom åren.
När jag målar upp min framtidsbild:
1. Jobba för gruvan och skriva poesi så länge jag tycker det är kul.
2. Lära mig köra hjullastare.
3. Köpa hus i Kiruna.
4. Vara kär i någon som är kär i en tillbaka.
5. Skaffa familj.
6. Köpa stuga i byn.
7. Helst ha någon bra skoter, bil och fyrhjuling.
Vi måste göra det coolt igen att leva ett vanligt liv, bosätta sig i en inte topprenoverad bostad och vänta på att annonsbladet ska komma i brevlådan på torsdagar. Hitta i skogen du vuxit upp i. Hitta lycka i att bara få vara. Om jag vill någonstans kan jag åka på semester – hela livet behöver inte vara konstant adrenalin. Jag vill ha en bra inkomst och fast boende. Jag vill svära åt att det kom 30 centimeter snö över natten och skotta mig ut ur huset, jag vill ta ett varv med bilen på stan på lördagar bara för att få se någon. Jag vill ha gångavstånd till folk jag bryr mig om.
Jag skulle aldrig se ner på någon som väljer att flytta för att det blir för mycket, tro mig, jag har de känslorna varje dag. De som inte klarar av att se sin stad försvinna i flismaskinen. De som kvävs av tanken på att dö på samma ställe som de föddes på, men har en eller två posters på väggen hemma i sin söderlägenhet med Kiruna på.
Jag vill vara optimistisk, precis som eldsjälarna i gruvgångarna för 60 år sedan, och jag vill inte att Kiruna ska dö
Men jag ser upp till dem som är kvar här och gör så att Kiruna lever än. Både de som inte flyttade och de som kom hem igen. Jag vill vara optimistisk, precis som eldsjälarna i gruvgångarna för 60 år sedan. Jag vill inte att Kiruna ska dö.
Jag vill stanna för de som håller en liten Icabutik öppen i de små byarna, de som arrangerar icke-vinstdrivande mötesplatser i glesbygden bara för att samla folk. Jag vill ge en tro på livet till de äldre. Försäkra dem om att jag har lyssnat, brytt mig och lever efter det. Jag vill inte glömma meänkielin och hur man bakar rieska och gud förbjude att jag ska vara tyst om det – därför skriver jag om det.
Jag vill inte ”bli något”, för jag är redan någon och jag är nöjd med det – om det så bara är en glesbygdspoet som jobbar som mekaniker på LKAB. Andra längtar bort och jag längtar hem innan jag ens åkt.
Läs mer:
Ann-Helén Laestadius: Gruvjätten lurade oss alla med sin ”folkfest”
