Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Riksdagsvalet 2022 var på många sätt de hunsades revansch. Människor som levde i en allt svårare verklighet röstade för förändring, men fann den inte hos de etablerade partierna. Nu, tre år senare, är krisen för många permanent.
Om Socialdemokraterna ska återvinna förtroendet räcker det inte med justeringar i marginalen. Vi måste återigen visa att politik, med Olof Palmes ord, är att vilja något.
Vissa kallar kravet på en fungerande välfärd för nostalgi eller bakåtsträvan. De har fel. Att vilja att samhället ska fungera är inte att vilja resa tillbaka – det är att ta ansvar för nuet.
Under decennier byggde Sverige sin styrka på en enkel princip: jämlikhet. Det skapades ett samhälle där man tog hand om varandra, där medborgarna bidrog efter förmåga och fick stöd efter behov. Det gjorde oss till ett föregångsland.
Det handlade inte om att allt var perfekt förr, utan om att det fanns en gemensam riktning. Samhället var ”människans verk”. Och det framgångsrika svenska samhället socialdemokratins verk. Och om något var fel, då fanns viljan att ändra på det.
Det handlade inte om att allt var perfekt förr, utan om att det fanns en gemensam riktning
Kanske blev Socialdemokraterna förblindade av sina egna framgångar. Kanske glömde politiken bort att ett jämlikt samhälle kräver ständigt underhåll.
Oavsett orsak är faktum detta: målet för den ekonomiska politiken lades om. Budgetdisciplin blev överordnat mänsklig värdighet. Välfärden har som konsekvens inte bara krympt, den har systematiskt urholkats. Resultatet är tydligt. Larmen kommer allt tätare från vården, socialtjänsten och skolan.
Men för några av de som drabbats hårdast – personer med funktionsnedsättning, de långtidsarbetslösa och de utslitna – är detta ingen plötslig kris. För dem är undantagstillståndet sedan länge vardag. Det är därför ingen slump att Sverigedemokraterna blev största parti bland arbetslösa och näst största bland långtidssjukskrivna i valet 2022.
Sambandet borde vara brutalt tydligt. När trygghetssystemen sviker, söker sig väljarna till de som lovar att välta bordet. När politiken abdikerar från att lösa människors vardagsproblem, då dör tilliten.
I stället för att ta ansvar för systemfelen har det politiska etablissemanget flytt fältet, in i en värld av kulturkrig, klick och rubriker
I stället för att ta ansvar för systemfelen har det politiska etablissemanget flytt fältet, in i en värld av kulturkrig, klick och rubriker. Så Sverige fått ett politiskt landskap i ett överflöd av ”satsningar” som i praktiken är luftslott. Och allt grövre förslag om repressiva åtgärder, som vore de enkla lösningar på komplexa samhällsproblem. Fastän alla vet att samhället måste vara lika hårt mot brotten som dess orsaker.
Strängare straff lagar inte den trasiga skolgång som föder utanförskap. Jakt på utsatta i trygghetssystemen kortar inga vårdköer. Det handlar om politiska förslag som är en skenmanöver för att dölja handlingsförlamningen inför välfärdens kris.
Det mest absurda i denna utveckling är att politiken tycks ha glömt vad som gjorde landet rikt. Investeringar i välfärd ansågs tidigare inte vara en kostnad, utan en lukrativ affär. En utbyggd förskola frigjorde kvinnors arbetskraft och dubblade produktionsförmågan. En stark a-kassa gjorde att löntagare vågade bejaka teknisk utveckling. En jämlik skola maximerade landets begåvningsreserv. Detta kallades för den svenska modellen.
I dag vet vi att jämlikhet är effektivt. Ändå fortsätter politiken att spara oss fattiga. Den infrastruktur av trygghet som gjorde Sverige till en industrination i världsklass monteras nu ned.
Vi socialdemokrater måste sluta be om ursäkt för att välfärd kostar pengar. Politik är att vilja. Och just nu måste Socialdemokraterna vilja investera. Vi måste vilja anställa fler i vården, ge omsorgspersonalen drägliga villkor och stärka sjukförsäkringen. Vi måste även se till att lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) fungerar så att människor med funktionsnedsättning får makten över sina egna liv – vilket också frigör anhöriga, särskilt kvinnorna, från ett i dag orimligt tungt ansvar.
Det handlar inte om att vrida klockan tillbaka till 1980. Det handlar om att återupprätta det samhällskontrakt som säger att i Sverige lämnar vi ingen efter. Vi socialdemokrater har blivit för ängsliga för att prata om resurser. Vi måste sluta agera som kamrerer och återgå till att vara samhällsbyggare.
Det var i den rollen vi gjorde Sverige rikt, och det är så vi kan göra det igen. Att återvinna förtroendet handlar om att återta kontrollen över samhällsutvecklingen. Gör vi inte det, kommer missnöjet att fortsätta växa.
Att Tidöregeringen sviker sina vallöften ger oss inga gratisröster. Förtroende får man inte genom andras misslyckanden, utan genom egen handlingskraft. Utan den insikten riskerar partiet inte bara att förlora nästa val – vi riskerar att göra oss själva irrelevanta.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
SD-topparna Linda Lindberg, Oscar Sjöstedt och Jessica Stegrud: ”Regionernas slöseri med skattepengar måste få ett slut”
Tobias Baudin (S), partisekreterare: ”Förr kunde man lita på ett handslag från M – inte längre”
















