Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När Sverigedemokraternas trollfabrik avslöjades förra våren anklagade Jimmie Åkesson medier och motståndare för att ägna sig åt en ”gigantisk vänsterliberal påverkansoperation.” Åkesson lånade ett uttryck från den säkerhetspolitiska språklådan för att svärta ner sina kritiker. Men att försöka påverka är i grunden varken odemokratiskt eller skumt.
En demokratisk valrörelse består av ”påverkansoperationer” från många håll. Att olika krafter – partier, lobbyister och intresseorganisationer – vill förmå väljarna att rösta på ett visst sätt är en legitim del av debatten. Liksom att medier fritt kan granska de som försöker påverka oss och därmed lägger ytterligare pusselbitar till väljarnas bild av politiken.
En förutsättning för att systemet ska fungera är att avsändarna uppträder med öppet visir. Väljarna har rätt att få veta i vems eller vilkas intresse de olika budskapen formuleras och vem som står för pengarna. Det är ingen slump att de flesta demokratier har lagstiftning för att säkerställa öppenhet om vem som betalar för politisk verksamhet.
När Socialdemokraterna direkt eller indirekt finansierar konton med en för de flesta väljare obekant avsändare – Aip, partiets eget mediebolag – får de därför finna sig i anklagelser om att lura väljarna. Partiet döljer visserligen inte att de står bakom, men de gör det medvetet svårare att se.
Att Aip beskriver budskapen som ”oberoende” journalistik stärker inte förtroendet. Rågången mellan politisk propaganda och oberoende medier är central i en demokrati. Att sudda ut den gränsen för att blanda bort korten i en jobbig debatt riskerar att undergräva tilltron till oberoende medier.
På nätet uppträder politiska propagandister inte sällan som privatpersoner. Ett framträdande exempel är Susanna Silfverskiöld – högaktiv på sociala medier med hårda angrepp på oppositionen. Det är en del av Silfverskiölds vardag som politiskt anställd hos statsminister Ulf Kristersson (M) i regeringskansliet. Men på Facebook och X presenterar hon sig som en person som ”samlar det du behöver veta i svensk politik.”
Den lagom till valåret sjösatta mediesatsningen ”100%” tar hemlighetsmakeriet hela vägen. Vi får helt enkelt inte veta vilka som står bakom den påkostade satsningen. Kanalen, som drivs av en rad kända högerprofiler är en ”påverkansoperation” med hemliga – men uppenbarligen resursstarka – uppdragsgivare.
Nu bekämpar Meta EU:s regler om politisk varudeklaration genom att stoppa partireklam på Facebook och Instagram. Ett par av partiernas viktigaste kanaler för att nå väljare med öppna valbudskap stängs av.
Att inte ens Valmyndigheten får informera väljarna om riksdagsvalet på Facebook och Instagram är en hårdhänt påminnelse om tech-kapitalets makt över våra samhällen.
Effekten blir den motsatta mot den öppenhet EU ville åstadkomma.
Det betyder inte att politisk propaganda försvinner från de sociala medierna, det betyder bara att den blir svårare att genomskåda genom att den döljs bakom andra avsändare. I stället blir vi översvämmade av dunkla budbärare och ”privatpersoner” vars bakomliggande intressen förblir hemliga.
Läs mer av Tomas Ramberg:
”Kan bli oväntat lätt bilda regering”
”Inte konstigt att Åkesson inte tror på Liberalernas hot”
















