Lena Cronqvist 1938–2025
Lena Cronqvist har en självklar plats i svensk konsthistoria – stor dessutom efter ett långt, produktivt konstnärskap med ett flertal mästerverk och hyllade utställningar. Publikfriande var hon dock aldrig. Cronqvist vågade skåda inåt, hudlöst och skoningslöst ärligt.
I sin expressiva bildvärld dök hon ner i ångest, smärta och tabubelagda känslor inför familj, moderskap och samhällets normer. På 70-talet blev hon en feministisk förebild med sina förortsmadonnor, där hon problematiserade och gjorde uppror mot den idealiserade kvinnorollen. Men hon stod också stadigt i konsthistorien och i ”Trolovningen”, hennes kända parafras på Jan van Eycks 1400-talsmålning, använde hon sig själv och maken Göran Tunström som modeller.
På senare år återkom oregerliga flickor som motiv men också färgsprakande Kosterlandskap som förmedlade ren målarglädje. Flera av hennes verk har under 2000-talet satt auktionsrekord. Cronqvist lyckades omvandla det djupt personliga till något tidlöst och allmängiltigt.
Birgitta Rubin
Jonas Hallberg 1944–2025
När man på 90-talet började prata om ”den ironiska generationen” var det några av oss som höjde på ögonbrynen. Ironi var ju liksom ingen ny uppfinning – man kunde lät förledas tro det.
Dessutom hade vi ju ända sedan 1979 kunnat njuta, och ibland småirriteras, av den moderna ironins mästare i form av spexaren komikern och underhållaren Jonas Hallberg.
Irritationen var dock av det godartade slaget – man både fascinerades av och smågnisslade lätt över att man aldrig riktigt kunde veta: ”Var han ironisk nu? Igen?”
Jonas Hallberg slog igenom över en natt, och det på ett sätt man knappt längre tror är möjligt. Han blev en megakändis genom sitt originella och oefterhärmliga programledarskap i SVT:s nyskapande satsning ”Måndagsbörsen”. Året var 1979 och under 80-talet dominerade han stundtals tv-underhållningen.
I Sveriges Radios ”Spanarna” verkade han i stort sett varje vecka under åren 1989–2006.
Hans röst, intelligens, apparition och kvicka improvisationsförmåga gav honom en unik stämma i populärkulturen.
Det görs nog inte fler av hans sort. Mycket saknad.
Johan Croneman
Elsie Johansson 1931–2025
”Det var en vindstilla dag, klubbad mot jorden, inte en susning i rönnarna ens.”
Så känns världen en tidig morgon i lilla Nancys hem. Det är 1930-tal och romansviten om flickan som växer upp i TåPelle-familjen tar sin början. ”Glasfåglarna” från 1996 blev Elsie Johanssons genombrott som författare och en modern klassiker bland minnesberättelserna om arbetar-Sverige.
Hade vi inte läst besläktade historier förr? Jo, men inte med hennes språk och kanske heller inte med dubbelblicken så intensivt närvarande: helt nära det hon kom ifrån och ändå med klassresans sorgsna avstånd.
Elsie Johansson föddes 1931 och debuterade vid 48 års ålder med diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon” 1978 – arbetet på Postverket och familjelivet kom emellan. Ändå lyckades hon skriva sig in i läsarhjärtat hos så många. Hon gestaltade det spröda i den handfasta fattigdomen, sökte sig fram till en oräddhet i att skildra kvinnors liv i olika faser av folkhemmet.
Efter sig lämnar Elsie Johansson inte bara ett litterärt arv, utan också en levd berättelse om hur stort det är att våga lyssna på den inre sången.
Malin Ullgren
Diane Keaton 1946–2025
När hon gick bort i höstas såg man bilder överallt av henne som den charmiga och babbliga New York-tjejen Annie Hall, den kvinnliga huvudpersonen i en av Woody Allens mest älskade filmer. En rollfigur – men lika mycket en klädstil och en cool attityd – som hon tog med sig och blev synonym med under resten av sitt liv.
Annies gamängaktiga, lager-på-lager-mode fortsatte Keaton gärna att bära offentligt. Så suveränt obekymrad av Hollywoods tvingande kvinnlighetsnormer.
Efter genombrottet som maffiafru i ”Gudfadern” gjorde hon flera minnesvärda filmer, inte minst i den bortglömda, reporterromantiska ”Reds” med Warren Beatty. Diane Keaton växlade gärna mellan humor och drama, det var som komediaktör hon alltid verkade känna sig mest hemma. Särskilt Nancy Meyers-filmerna ”Baby boom” och ”Galen i kärlek” från skarven åttio- och nittiotal är lättsamma men fortfarande kvalificerat underhållande.
Diane Keaton var och förblev en sant fri själ med drömfabrikens varmaste leende.
Helena Lindblad
David Lynch 1946–2025
Han var pojkscouten från Missoula, Montana, som Mel Brooks en gång beskrev som ”lika amerikansk som äppelpaj och dödsstraff”. Ändå lyckades han skapa ett helt eget surrealistiskt universum, olikt allt annat i Hollywood. Under sin långa karriär gav han oss säregna verk som ”Wild at heart”, ”Eraserhead”, ”Blue velvet” och ”Elefantmannen”. Och förstås den banbrytande tv-serien ”Twin Peaks”.
I samband med världspremiären för det hypnotiska storverket ”Mulholland Drive” i Cannes träffade jag den excentriske regissören som blivit ett eget adjektiv. En förbluffande vänlig själ, helt oberörd av filmvärldens fåfänga cirkus och mer intresserad av att prata om transcendental meditation och sitt rika inre liv. Och, till skillnad från Dennis Hoppers psykopat i ”Blue Velvet”, behövde regissören ingen lustgas för att bli hög på livet:
– Du vet, en vind eller en promenad på gatan får mig att drömma. Och drömmar är som magneter som drar till sig andra idéer – det blir en kedjereaktion. Hjärnan skenar i väg, and there you go… sa David Lynch, log gåtfullt med blicken i fjärran och drog ännu ett halsbloss.
Nicholas Wennö
Ngugi wa Thiong’o 1938–2025
Ngugi wa Thiong’o, ofta Nobelpristippad, stängde aldrig in sig i sitt författarskap, utan öppnade det på vid gavel mot omvärlden. Hans egna livsverk utgjordes av romaner, noveller, memoarer, dramatik och essäer.
År 1977 gav han ut romanen ”En blomma av blod” och en teaterpjäs som var starkt kritisk till de nya korrupta ledarna i Kenya. På nyårsnatten stormade polisen hans hus, fängslade honom och beslagtog hans böcker. I fängelset författade han på toalettpapper ”Djävulen på korset” genom att skriva på modersmålet och inlemma de muntliga berättarformerna. Han var sedan benhård: ”Ska språken överleva måste de finnas i litteraturen”. Med den boken börjar han också driva en tydlig politisk kamp mot våld och förtryck.
Efter en konferens i London 1982 avstod han från att resa hem för att undvika att gripas och inledde en livslång exil (bland annat ett år på 1980-talet i Stockholm).
Ngugi wa Thiong’o hade en djup känsla för människors innersta drömmar och en stark berättarkraft. Tvär, trotsig, naiv och trubbig, snarare än sofistikerad, men glödande av liv.
Maria Schottenius
Ozzy Osbourne 1948–2025
Att han hann med det där sista giget på hemmaplan.
I början av juli tog Ozzy Osbourne avsked med en spelning på Villa Park i Birmingham. Märkt av sin sjukdom samlade han krafterna för finalen. 5,8 miljoner följde livesändningen på nätet.
Två veckor senare var ”mörkrets furste” död.
Som frontfigur i Black Sabbath var han med och förändrade rockhistorien. Den självbetitlade debuten och efterföljande ”Paranoid”, som båda släpptes 1970, stakade ut en riktning för det kommande decenniet. Så småningom gjorde sig Osbourne, bland annat på grund av missbruk, omöjlig i bandet, och gick solo. Även det med lyckat resultat.
Ozzy Osbourne blev också så mycket mer än sin musik. Han personifierade rocken och blev en sådan det vandrade myter om på skolgårdar runt om i världen – ”Visste ni att han teoretiskt sett borde vara död?” – vilket säkert stärktes av att han på äldre dagar blev omhuldad realitystjärna. En pionjär också där.
Som en man som navigerat sig fram genom vitt skilda tider, lyckades han alltså även regissera det egna slutet.
Gabriel Zetterström
Stina Oscarson 1975–2025
Stina Oscarson förkroppsligade ordet egensinne.
Jag träffade henne bara några månader före hennes död, på utdelningen av Olof Palme-priset på Konserthuset i Stockholm. De överlevande från Utøya talade om terrorns och rasismens efterverkningar, Lars Winnerbäck spelade låten om ”ett trasigt sosseland” där själ och hjärta är på väg tillbaka.
Stina Oscarson var en åskledare för vår tids stora frågor. Hon lät världen tränga in i allting hon tänkte, skrev och gjorde – oavsett om det var klimatkrisen, kulturpolitiken, militariseringen av våra medvetanden eller den sociala jämlikhetens sönderfall. I en allt djupare desperation över samhällsutvecklingen uppfann hon, som teaterkonstnär, allt mer dramatiskt verkningsfulla metoder.
Hon var en fri ande i den kulturradikala tanketradition som inte nöjer sig med mindre än att förändra verkligheten. Det hon lämnar efter sig är en långtidsverkande existentiell uppfordran: Att få vara med och ta ansvar för världen är inte en pålaga, utan ett privilegium.
Björn Wiman
Per Svensson 1956–2025
Per Svensson tillhörde den gyllene generationen: 56-orna. De som blev det sena folkhemmets ungdomsidoler.
Svensson var ingen sportkille, men växte upp i ett höghus i Täby, och skulle bli en av de känsligaste uttolkarna av världens modernaste land. Han vantrivdes i den mossiga vänsterkulturen och var som klippt och skuren för Expressens fräckt liberala spalter.
För vissa av oss yngre hade han stjärnglans redan på 80-talet. Mixen av pop och postmodernism var helt egen. Per Svenssons sound fick det att sjunga även om klassikerna och idédebatten. Den vassa och roliga polemiken var hans signum.
Under 90-talet gick han vidare till Månadsjournalen och Moderna Tider. Och skrev reportageböcker och essäistik som tog tempen på samtiden och det nyss förflutna: ”Hem till kriget”, ”Den leende mördaren”, ”Storstugan”.
Han återvände till Expressen som kulturchef 2002–2008. Därefter blev det Sydsvenskan i hans hemstad Malmö. Per Svensson avslutade sin bana med några år här på DN. Alla stora journalistpriser hade han redan fått. Till sist även en August i fackboksklassen 2023 för biografin ”Zorn. Ett liv, en tid”.
Jan Eklund
Meta Velander 1924–2025
Meta Velander började på Stockholms stadsteater 1960, samma år som verksamheten startade, och kom med åren att personifiera teaterns själ. Det är en särskild bedrift med tanke på att Velander inte domderade i de stora dramatiska huvudrollerna, utan snarare intog en plats strax bredvid (hennes första roll på den nya teatern var typiskt nog som kokerskan Kristin i ”Fröken Julie”).
Men hennes närvaro och blick som skådespelare var omisskännlig, med en blandning av livserfaren klokskap och oförtröttad nyfikenhet. En klurigt granskande uppsyn och en avväpnande humor i bakfickan.
Velander gjorde mycket annat också. Samma år som hon gick i pension, 1991, sjöng hon till exempel in ledmotivet till Disneys ”Skönheten och odjuret” med spröd innerlighet som gav gåshud till minst en generation svenska barn.
Men Meta Velander fortsatte att komma tillbaka till scenen, bland annat i sällskap av livskamraten Ingvar Kjellson. Den sista succén med ”Nattorienterarna”, ihop med Yvonne Lombard, lyste upp scenen i nästan två års tid. Vid den sista föreställningen hade hon hunnit fylla 93.
Jacob Lundström
