”1946!” förklarade den gamla damen samtidigt som hon släppte in mig genom porten.
Hon fann det uppenbarligen inte det minsta suspekt att jag inte kunde portkoden utan gav mig till och med ett minnesknep för framtiden: ”Det är lätt att komma ihåg. Det var samma år som Sigge Fürst debuterade i ’Frukostklubben’.”
Man kan tycka att det är inskränkt att associera 1946, året då världen återhämtade sig efter det mest omfattande kriget i mänsklighetens historia, med ett nedlagt underhållningsprogram i radio. Men ”Frukostklubben”, som hade premiär lördagen den 9 februari 1946, är Sveriges Radios kanske mest framgångsrika program genom tiderna.
Sigge Fürst, Thore Skogman och trasdockan ”Kaffe-Petter” skulle komma att underhålla svenskarna genom tre historiskt makalösa decennier av stabil ekonomisk tillväxt, inkluderande välfärd och ordnade internationella relationer. Som symbol för de goda tider som skulle komma är ”Frukostklubben” inget dåligt val.
Vid nyåret 1946 visste man förstås inget om rekordåren, Beatles och månlandningen. Då hade den karnevalsliknande, nästan erotiska yra som kommit till uttryck vid fredsslutet ett halvår tidigare ebbat ut. Redan den 7 maj hade det funnits glädjedödare i konfettiregnet på Kungsgatan som påpekat att Sverige knappast hade bidragit till den allierade seger över nazismen som alla nu firade så hämningslöst. Men det var vår, det var studentexamen, kaffet skulle bli fritt och massdödandet var över – det hade varit skäl nog att fira i ett land där man behövde ursäkter för att visa livsglädje.
Men när bomberna slutat falla blev också krigets fruktansvärda kvarlåtenskap synligt: miljontals döda, sårade och försvunna, sönderbombade städer, överfulla flyktingläger, hungerkatastrofer i delar av Europa. Den slutgiltiga freden hade dessutom kommit med ett nytt oerhört vapen: atombomberna som släppts över Hiroshima och Nagasaki.
Och hur slutgiltig var freden egentligen? Segrarmakterna hade redan börjat tvista inbördes inom det nybildade Förenta nationerna (som inte släppt in Sverige eftersom vi inte deltagit i kriget mot Hitler). Stalin var på väg att lägga under sig Östeuropa, att skapa en ”järnridå”, som Churchill uttryckte det i ett tal i USA i mars 1946. Poeten Karl Vennbergs desperata krigsdikt ”Om det fanns telefon” från 1944 med sina rader om att man slogs ”om rätten att begrava den västerländska kulturens stympade lemmar” kändes fortfarande aktuella.
Det första fredsåret präglades inte av framtidsoptimism utan av osäkerhet. Dagens Nyheters ledarredaktion fann det märkligt att det nya året började utan Hitlertal. I sin dagbok i mars skrev journalisten Barbro Alving att detta var ”den stora otrygghetens era, allting kan förändras, vad som helst kan ske utom och inom en”. Under våren strömmade det in rapporter om underliga himlafenomen till tidningsredaktionerna och Försvarsstaben, som döptes till ”spökbomber” och antogs vara av sovjetiskt ursprung. Men ingen av de närmare tusen observationerna kunde verifieras.
Svenskarna levde förstås oändligt mycket bättre än de flesta andra européer. Men även svenska politiker och ekonomer förväntade sig att andra världskriget likt det första skulle följas av en depression med inflation och arbetslöshet. ”Varning för fredsoptimism” hade nationalekonomen Gunnar Myrdal manat under det sista krigsåret. Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss höll emot när partikollegornas partikollegornas planer på sociala reformer under våren 1946 blev alltför ambitiösa.
Den traditionella kristna sexualmoralen var också under tryck
Den fredsoptimism som Myrdal varnat för fanns där ändå, som en kraftfull ström under en grå havsyta. Kriget och insikten om vidden av de nazistiska krigsbrotten hade förändrat Sverige och svenskarna. Mycket av den traditionella konservatism som accepterats som självklar före kriget ansågs nu suspekt.
Nu insåg alla att det krävdes reformer för att undvika nya samhällskriser som kunde ge extrema rörelser som nazism och kommunism vind i seglen. Under 1946 genomfördes den socialdemokratiska regeringens höjning av pensionen, utökade barnbidrag, allmän sjukförsäkring och fria skolluncher med brett stöd i riksdagen.
Den traditionella kristna sexualmoralen var också under tryck. I slutet av kriget hade homosexualitet avkriminaliserats (men ansågs fortfarande som en sjukdom). Sexualundervisning infördes i folkskolan, om än med stark betoning på att allt eventuellt nöje skulle utövas i äktenskaplig bädd,
Beredskapen hade skickat i väg unga män från sina hemmiljöer till främmande dansbanor och folkparker. Resultatet blev fler skilsmässor och fall av venerisk sjukdom men också fler äktenskap och fler barn. Den befolkningskommission som under Tage Erlanders ledning bekymrade sig för att det föddes för få barn var på väg att göras obsolet av fyrtiotalets stora barnkullar.
Känslan av osäkerhet om framtiden påverkade också relationerna mellan kvinnor och män. Kriget hade på ett paradoxalt sätt både förstärkt och försvagat de traditionella könsrollerna. Å ena sidan axlade mannen ansvaret för att försvara kvinnor och barn, å andra sidan hade männens frånvaro öppnat nya möjligheter för kvinnor att ta över manliga sysslor: jordbruk, kollektivtrafik, industriell tillverkning. Men även att sköta ett hem med barn under kriget med frånvarande make och ransoneringar var krävande. Kvinnor under kriget var inga sysslolösa hemmafruar utan hårt arbetande husmödrar.
”Vad ska jag göra nu? Jag sjuder av verksamhetslust, Hest borde jag ägna mig åt diskontoräkning …” skrev hembiträdet Rut Berggren i dagboken den 3 februari 1946. Under kriget hade hon skött hem och barn åt sin alkoholiserade och otrogne make, men på fredsdagen den 7 maj 1945 hade skilsmässan gått igenom. Nu tog föräldrarna hand om hennes två pojkar medan hon gick på folkhögskola. Det var en hisnande upplevelse – hon läste inte bara bokföring utan även Strindberg, Bellman, Kaj Munk och Bertrand Russell.
Att vara en frånskild mor var ovanligt, men inte direkt stigmatiserande. Värre var det för ogifta mödrar. En elev som blivit gravid tvingades lämna Ruts kurs för att skydda skolans ”anseende”. En ogift mor var ”obemärkt”, som det hette i tidningarnas platsannonser, och kunde ställa få krav på arbetsgivaren. Rut och hennes kamrater protesterade förgäves mot relegeringen av den gravida eleven.
I dag skulle den läsbegåvade Rut Berggren gått direkt till högre utbildning. Men 1946 var skolan ännu klassdelad: folkskola för arbetarbarn och läroverk för medel- och överklassbarn. Socialdemokrater och liberaler var dock beslutna att äntligen försöka skapa ett enhetligt skolsystem med lika möjligheter för alla.
Den traditionella läroverkspedagogiken associerades också med nazistiska uppfattningar om undervisning, något som gestalts med inte så subtila medel i filmen ”Hets” från 1944 med manus av Ingmar Bergman. Det var inte helt rättvist, nazistiska uppfostringsideal låg långt från den tyska bildningsidealism som präglade svenska läroverk. Men det var också ett ofrånkomligt faktum att många som fostrats i denna tyska tradition hade accepterat eller ursäktat nazismen.
Samhällsklasserna skulle integreras i en gemensam skola som fostrade demokratiska och progressiva medborgare – en vaccinering inför framtiden. Därför tillsatte Tage Erlander i egenskap av utbildningsminister en ny skolkommission den 12 januari 1946 med Alva Myrdal som en av de mest framstående ledamöterna.
Att Alva Myrdal var starkt påverkad av progressiv amerikansk pedagogik var tidstypiskt. USA hade inte bara vunnit kriget utan också erövrat svenskarna kulturellt. Den tyska bildningskultur som före krigets hyllats som humanistiskt högtstående var nu komprometterad av nazismen. Hollywoodfilm och jazzmusik, som tidigare setts som vulgärt och ytligt, tycktes bära bättre och mer demokratiska ideal än Beethoven, Schiller och Goethe. Engelska blev första främmande språk i läroverket, samtidigt som det pumpades ut Linguaphonekurser som utlovade perfekt engelskt uttal på tio veckor.
Skolkommissionen skulle leda fram till den gemensamma enhetsskola som senare skulle bli grundskolan. Det innebar en radikal förändring från 1930-talets folkhemsideal, som byggt på samarbete mellan välorganiserade klasskollektiv men få möjligheter till individuella klassresor. Ett nytt samhälle där ”valfrihet” blev en av socialdemokratins paroller var på väg att ta form.
Men det låg ännu i framtiden. Det offentliga samtalet under 1946 präglades ännu av uppgörelsen med nazism och eftergiftspolitik. ”Överhuvudtaget är det, av den svenska pressen ledda undersökningsraseriet, en osympatisk företeelse”, skrev diplomaten Sven Grafström i dagboken den 9 maj. Antinazisten Grafström hade varit starkt kritisk mot regeringen och UD-kollegor under kriget, men nu hade han att hantera en rad skandaler som kommit upp till ytan, framför allt en tysk spion på den svenska ambassaden i Berlin.
Det är svårt att undgå slutsatsen att kvinnor drabbades hårdare än män
Någon verklig utvädring var det dock inte frågan om trots vad som skrevs i tidningarna. I maj 1946 tillsattes visserligen en särskild ”utredningsnämnd” för att undersöka pålitligheten hos tjänstemän, särskilt inom försvaret och polisen. Men det visade sig svårt att hitta bindande bevis och resultatet blev enbart att några lägre tjänstemän pekades ut. Tysksympatierna hade varit så pass utbredda bland militärer och en del högre tjänstemän att det blev närmast godtyckligt att peka ut en handfull syndabockar.
Dessutom var det inte bara officerare och diplomater som hade komprometterat sig under kriget. Marcus Wallenberg var svartlistad i USA för att ha agerat bulvan åt det tyska företaget Bosch. ”Wallenbergarna verkade en aning, men bara en aning, mindre livliga än vanligt. Det får väl tillskrivas besvärligheterna i Amerika”, konstaterade Grafström efter en jaktutflykt med vännen ”Dodde”, det vill säga Marcus Wallenberg.
Zarah Leander hade också problem. Efter åren i Tyskland som firad filmstjärna, beskyddad av propagandaminister Joseph Goebbels var hon inte välkommen tillbaka på svenska scener. Under hela 1946 förekom rykten i tidningarna om att hon skulle framträda i Sverige, men de dementerades alltid i sista ögonblicket. Först 1949 gjorde hon comeback på Malmö stadsteater.
Att Zarah Leander var svartlistad samtidigt som företagsledare som gjort affärer med tyskarna tämligen lätt skakade av sig anklagelser om kollaboration, påpekades av hennes trogne vän Karl Gerhard, som varit ledande antinazist under krigsåren. Men att artister och kulturpersonligheter som samarbetat med tyskarna drabbades hårdare än affärsmän var typiskt för uppgörelsen med nazismen i hela Europa. Kanske var det rättvist med tanke på deras offentliga ställning, men det är svårt att undgå slutsatsen att kvinnor drabbades hårdare än män.
Det som ytterst gjorde att efterkrigsuppgörelserna avtynade var att nya konflikter hade seglat upp. I januari 1946 verkställdes beslutet att utvisa 146 baltiska soldater som stridit för Tyskland till Sovjetunionen. Flera av soldaterna stympade sig själva och två begick självmord för att undvika att skickas till Sovjetunionen. Kritiken mot regeringen var massiv – Tage Erlander skrev i dagboken om hur han blev uppringd av förtvivlade partivänner – men beslutet stod fast. De allierade hade varnat Sverige för att bli en fristad för nazistiska krigsförbrytare, men att vägra lämna ut vanliga soldater hade sannolikt inte lett till någon allvarligare konflikt med Sovjetunionen.
Baltutlämningen var en påminnelse om att Sverige hade att navigera i en ny värld där villkoren dikterades av segrarmakterna Sovjetunionen och USA. De stigande spänningarna mellan de forna allierade gynnade dock Sverige. Sverige, skrev Sven Grafström i dagboken i maj, ”är ett av de lyckligast lottade länderna i världen för närvarande, som klarat sig helskinnat genom kriget och mot vilket de tidigare förebråelserna för bristande neutralitet nästan helt tystnat”. I november 1946 fick också Sverige medlemskap i FN, tillsammans med Mongoliet.
Vid det laget var också den man som på gott och ont lett Sverige genom kriget död. Strax efter midnatt den 6 oktober hade Per Albin Hansson stigit av tolvans spårvagn vid Alvik och drabbats av en dödlig hjärtattack. Han hyllades förstås för sitt sätt att hantera den svåraste situation som en modern svensk politiker konfronterat.
Men hans död förstärkte också känslan av att kriget var en avslutad affär och att Sverige var på väg in i en ny tid. Socialdemokratins grepp om det svenska samhället tycktes vara på väg att brytas. I kommunalvalen 1946 hade Socialdemokraterna gått kraftigt bakåt. Per Albin Hanssons efterträdare, Tage Erlander, imponerade inte heller. ”Jag har en känsla av att socialdemokraterna går hårda tider till mötes”, förutsåg Grafström i dagboken hösten 1946.
Valet hade dock inte gynnat högern. I stället hade kommunisterna och Folkpartiet gått framåt. Många trodde att Bertil Ohlin, folkpartiets ledare, skulle bli landets nästa statsminister. Han värnade både om välfärden och fri marknadsekonomi, medan Socialdemokraterna hade gått för långt i sin entusiasm för planhushållning.
Så blev det inte. Socialdemokraterna skulle leda Sverige i ytterligare tre decennier och Tage Erlander skulle komma att ro Harpsundsekan i 23 år till. Men det hade nog inte spelat så stor roll om Bertil Ohlin suttit vid rodret. Med facit i hand vet vi att Sverige och Europa år 1946 var på väg in i en gemensam efterkrigstid som formats av erfarenheterna av andra världskriget och nazismen.
Det fanns en bred konsensus om att demokratin måste försvaras till varje pris, att staten måste ta ansvar för den gemensamma välfärden, att internationella relationer måste styras av folkrätt och inte militär styrka och att nationell gemenskap inte får urarta till aggressiv högernationalism. Låt oss hoppas att det inte krävs ett nytt krig för att väcka dessa insikter till liv igen.
