Södra teatern, Stockholm, november 2021.
Toni Holgersson vet knappt hur han kommit in på scen. Publiken ser honom stämma gitarren i en evighet, hör förvirrat mummel i mellansnacket men bär den trasiga artisten genom konserten.
Spelningen ska lyfta skivan som är på gång. Men skivan fastnar. Toni Holgersson försvinner ner i missbruk igen.
Södra teatern, Stockholm, december 2025.
Skivan är klar. Den har behövt sju år och tre inspelningar och det är en annan Toni Holgersson på scenen nu. Lars Halapi finns vid hans sida men artisten är stadig själv. Nykter och drogfri.
Spelningen är avskalad som nya skivan, mellansnacket avslappnat. Stämningen är magiskt tät och publiken bär honom ännu mer den här kvällen. De flesta vet var han varit.
I första låten stampar Toni Holgersson takten mot scengolvet och drar i gång snurrdörrarna till tillvaron han gått in och ut ur.
”One trick pony.” Sprutbyte vid Fridhemsplan, ett par hundra meter till porrstället Blue Vision och där i ett bås ger drogen ”den där hettan från fotsulorna och upp mellan låren, denna heliga värme”.
I samma sång finns längtan efter att gå längs en speciell strand med en speciell kvinna. Toni Holgersson vet hur vanliga drömmar kan bo mitt i misären.
– Även om man missbrukar innehåller ju livet både och. Det är till synes som att man befinner sig i en alternativ subvärld men då och då klarnar man till och har samma behov som alla andra. Sen har man bara ett annat sätt att fylla det där behovet, säger Toni Holgersson.
Vi gör intervjun efter ett parti boule med Toni och några vänner i Liljeholmens Boulebar. De brukar äta lunch på Stadsmissionen vid Mariatorget i Stockholm. I somras spelade de ofta boule bakom den gamla kyrkobyggnaden efteråt.
– Ibland när man är i miljöer där folk har tillfrisknat från missbruk så blir det mycket tolvstegssnack. Samtliga här har blivit så pass gamla och överlevt. Det är inga agitatorer och det är ganska skönt att slippa, säger Toni Holgersson om boulegänget.
Det är en dryg vecka kvar till konserten på Södra teatern när vi ses. Spelningens datum är speciellt. 5 december. Både hans dotters och mammas födelsedag.
Tonis mamma var bara 17 år när hon fick honom, hon gick bort vid 49. Hon kämpade. Hade dubbla jobb, ibland tre, och det hände att hon tappade golvkontakten, som Toni uttryckt det. Blev deprimerad och festade. Toni började festa med henne.
Han var 13 år och kände hur alkoholen öppnade hans värld. Ett liv med alkohol och droger startade. I ”Melodi från Södertälje Södra” beskriver han en resa ”från barnpsyk till behandlingshem, häkten och scener”.
Toni Holgersson skyller inte på sin mamma för att han började dricka så tidigt. Skyller inte på någon för att han vänt sig till droger. Han vänder sig i stället mot ordet missbruk.
– Jag hittade något som jag inte ville vara utan. Första gången man dricker och upplever det som ett himla lyft, då börjar man ju inte missbruka. Såna ord kommer sen. Det är väl ingen som skulle välja att missbruka, utan man väljer en upplevelse. Sen är det inbyggt i det att man kan skjuta på konsekvenserna. Du slipper bearbeta dem. Du kan ta lite till, fly lite till, tills det inte funkar.
Tidigare i karriären kom låten ”Inga sånger tar dom döda tillbaka”. I en ny konstateras att de flesta han kände har slutat eller dött.
Hur överlevde du?
– Jag har försökt undvika de värsta riskerna. Jag har alltid varit ute efter en förhöjning av livet. Jag har inte velat släcka det.
Hur kunde musiken överleva?
– Det är väl för att livet är väldigt generöst. Jag tänker på bibelcitatet: ”Knacka på dörren och dörren ska öppnas.” Jag är medveten om att det inte är så för alla, människor drabbas av orättvisa saker, men för min del så har musiken kommit tillbaka varje gång jag har klivit av.
Toni Holgerssons texter är tidlösa. ”Nån att hålla om” är en drygt 30-årig nationalsång för de ensamstående föräldrarna som ”bygger en pyramid av barnskrik och gnäll”.
En natt som dansande drottning av det midnattsblå följs av en dag med ångest, två veckors tvätt och frågan:
”Är detta verkligen jag?”
Toni Holgerssons önskan är att reportaget inte ska fastna i missbruk och misär och ibland behövs ingen delning från musiken. Han berättar hur ”Den jag en gång var” kom till.
– Jag hade nyktrat till efter en ganska lång period och var inne i tolvstegstänket. Hela refrängen hörde jag någon säga på ett möte. Han avslutade med: ”Jag är inte den jag borde vara, jag är inte den jag vill vara, men tack och lov inte heller längre den jag en gång var.” Jag tyckte bara ”yes” och lånade det.
I låten ler han åt Karin Boyes konstaterande att den bästa dagen är en dag av törst och sjunger att han tar dagarna som de kommer.
Jag har alltid varit ute efter en förhöjning av livet. Jag har inte velat släcka det.
När Toni Holgersson den 29 januari fyller 60 år har han varit drogfri i 18 månader. Hans längsta rena period på 40 år.
Samma dag står han på Pusterviks scen i Göteborg för starten på vinterturnén. Några spelningar gör han själv, ibland är Lars Halapi med.
Halapi är en av personerna som funnits kvar när Toni Holgersson återvänt till musiken han förälskade sig i som liten. Han ville tidigt stå på scen. Vara Elvis på ett pingisbord, som han sjungit.
– Jag hade inget filter där jag bedömde mig själv. Jag var så inne i något slags suggestion att jag liksom trodde att jag var Elvis. Det där kom när jag började spela gitarr, det hände något med mig när jag gjorde det.
På senaste skivans ”Elvis” ser han tillbaka: ”Mellan lovande och tragisk sjöng jag några sånger från en ytterfil.”
I början av 1990-talet sjöng han inte i någon ytterfil. Toni Holgersson var i centrum.
När skivan ”Blå andetag” blåste i gång med producenten Kjell Anderssons breda ljudbild 1993 var planerna stora. Toni Holgersson skulle upp på samma nivå som Ulf Lundell och Peter LeMarc.
– Ja, det var som att jag skulle kliva upp på den trappan då.
Det blev inte så. ”Bilder från Washington Square” var en stor radiohit men Toni Holgersson hade hoppats på mer.
– När vi hade gjort skivan var jag helt blown away själv. Jag trodde att folk skulle ramla av stolarna, men den togs inte emot så.
Så långt hade han hållit sig ren under inspelningar. När nästa skiva spelades in året efter orkade han inte ännu en avgiftning. Han stannade ”på”.
Jag var så inne i något slags suggestion att jag liksom trodde att jag var Elvis.
Titeln ”Lyckliga slut” var en grimas. Det skulle ta elva år innan uppföljaren kom, ”Tecken på liv”.
Ett stort avtryck som skivan ”Blå andetag” gjorde för svenska musikhistorien började med att Toni Holgersson bjöd in en tjejkompis att köra. Han hade fastnat för hennes utstrålning när han cyklade förbi Nybergs konditori i Södertälje i slutet av 80-talet.
I studion kände båda att hennes röst inte passade för körsång. Men hon hade skrivit en del egna låtar, berättade hon i en paus.
– Vad då för något, undrade Toni Holgersson.
Lisa Ekdahl började sjunga.
Resten är musikhistoria.
– När jag varit bortom radiotäckning, nere i båsen, då har Lisa berättat den här historien, när hon haft ett sommarprat eller något annat. Folk har sagt: ”Lisa pratade om dig på radion.” Det är som att hon genom åren har kastat in små ljusfacklor.
Under spelningen på Södra teatern välkomnar Toni Holgersson in Lisa Ekdahl på scenen. De sjunger hans tolkning av Cornelis Vreeswijk-dikten ”Jag smakade på döden en dag” och i publiken syns folk torka ögonen.
I logen efter spelningen säger Lisa Ekdahl:
– Toni var en riktig dörröppnare. Jag tror inte att någon annan hade så stor inverkan på min karriär tidigt. Någon måste vara där så att man hamnar på rätt plats och han var det.
Genom vänskapen hade hon sett och inspirerats av Toni Holgerssons sätt att göra musik och förstått hantverket. När han såg till att hon fick chansen, då tog hon den. Sedan gick karriärerna åt olika håll.
– 1994 klev jag in på scenen, då klev han av. Det är klart att det har känts speciellt. Vi har haft våra liv, de har gått olika vägar. Men jag har alltid känt honom och haft respekt för det han gjort och på något sätt har det nått honom. Det var jättefint att vara här på samma plats igen, säger Lisa Ekdahl.
På Instagram skriver hon senare att hon längtat efter återföreningen med Toni Holgersson mer än hon förstått. Hon kallar honom ”allas magiker och mitt ljus som tände låtskrivar-gnistan”.
Får man leva tillräckligt länge blir det uppenbart att det är ett ihåligt liv.
I Toni Holgerssons texter verkar det fantastiskt att ta narkotika.
Så varför vill man sluta?
– Det vill man nog inte, säger Toni Holgersson.
Han förklarar känslan de tunga drogerna ger som att man ”plötsligt hittar ett rum i sig själv där man verkligen hör hemma och alltid är fredad.”
– Det tar lång tid att gnaga bort alla de här fördelarna. Man gör ju ett trolleritrick, man går in och ändrar något man normalt behöver. Det är ett trick som är svårt att slå.
– Men sen äter sig verkligheten och tillvaron in. Till slut går det inte att blunda längre och det man tar funkar inte på samma sätt. Får man leva tillräckligt länge blir det uppenbart att det är ett ihåligt liv. Och man försöker stå ut med det några år till eller så dör man.
Toni Holgersson kunde inte sluta med drogerna. Då kom frågan som förändrade allt.
I början av 2024 ringde det från Finland. Kunde han inte komma och göra en spelning? Toni Holgersson svarade att han var i dåligt skick. Kom bara, sade finländarna.
Ett halvår senare tog han sig dit, spelade, blev kvar på arrangörernas gård. Och blev drogfri.
– Ända sedan de ringde hade jag fått för mig att det var en chans till förändring. Jag bara kände: ”Här är min möjlighet.”
– När jag kom dit var det som att jag ramlade ur missbruket och ekorrhjulet jag var i. Jag behövde inte ta i utan äntligen var det som att det öppnades en dörr och så slapp jag allt som kommer med missbruk. Det är ett jävla dygnet-runt-jobb. Det är hela tiden: ”Måste ordna nytt, måste ha någonstans att vara.”
Nu väntar en turné där kickar på scen varvas med tystnad mellan spelningarna och tomheten efteråt och då kanske det är lätt att ta något att dricka för att varva ner och…
– … det är hanterbart. Det är värre att lägga av med tjack (amfetamin, reds anm) efter att ha gått på det varje dag i tio år.
Folk som jobbar med Toni Holgersson, känner eller är släkt med honom säger samma sak. De hoppas att han håller sig ren, de vågar inte mer än så.
– Det tyder väl på intelligens, säger han med ett skratt och fortsätter:
– Nej, men det begriper jag verkligen. Men om jag bara gör det jag ska så jobbar ju tiden för mig och som en bonus kommer relationer med människor kunna växa till.
Under 2026 vill han spela och träffa sin publik så mycket det går och så hoppas han att det kreativa tåget ska komma med uppslag till nya låtar. Han känner att nästa avgång inte behöver vara så långt bort.
