I kassakön på Ica för ett tag sedan ringde min kompis. Vi skulle laga middag ihop, och nu frågade han plötsligt om jag kunde handla och ansvara för en rödvinsås. Jag hade aldrig lagat det, men i stället för att ringa min mormor och be om råd googlade jag stressat ”Mannerström rödvinssås”, klickade på första bästa receptet och inhandlade varorna. Väl framför spisen tog jag fram receptet och följde lydigt instruktionerna, hällde i nästan en hel flaska vin, schalottenlök och en kvist timjan.
Allt kändes normalt, även om mängden vin kändes lite i överkant. Men när jag slutfört alla moment och smakade på såsen fick jag en chock. Om man ens kan kalla det för ”sås”. Det smakade som om man hällt ner en flaska av det billigaste rödvinet på en tysk stormarknad i en vattenkokare.
Leif Mannerström fuckade mig.
I Sara Danius berömda essä ”Husmoderns död” diskuterar hon en ”avmaskulinisering” av det svenska köket. I Bonniers kokbok från 1960 finner hon nämligen en rad typiskt manliga dygder hos husmodern. Hon förutsätts döda, flå och stycka djuren på egen hand och kokboken är som en hjälpreda till hennes redan befintliga kunskap och auktoritet.
I 2010 års upplaga lyser dessa moment med sin frånvaro. Någon annan styckar vårt kött och lägger in våra gurkor, ofta i ett främmande land på andra sidan jorden. Sambandet mellan köttfärsen på Ica och en levande ko är lika konkret som kvantfysik. Det Sara Danius beskriver är i bredare penseldrag ett existentiellt band som försvagats mellan den moderna människan och hennes föda.
Född 1996 minns jag själv matkulturen från samma tid som ett existentiellt paradis. Vid sidan av internet använde man sig fortfarande av klibbiga, handskrivna receptböcker och oklara familjerecept som traderats mellan generationerna. Även om mina föräldrar inte dödade djuren vi åt var det som att maträtterna präglades av liv på ett annat sätt än i dag. Pappas mexikanska köttfärssås var just pappas mexikanska köttfärssås och mammas fläskfilé med gorgonzola var just mammas fläskfilé med gorgonzola. Maträtterna som förlängningar av deras väsen. Ändå har jag aldrig försökt laga dem i vuxen ålder.
För ett tag sedan bad jag därför mina föräldrar skriva ner recepten till diverse maträtter som tillagades frekvent under min uppväxt. Men när jag fick recepten på mejl som prydliga pdf:er ryggade jag tillbaka. Den här anrättningen till exempel, som jag minns som gudomlig, hade kunnat vara resultatet av en febrig kylskåpsrensning när man är för sjuk för att gå till affären.
Pastasås med gröna oliver och skinka
Gröna oliver gärna med röd pimiento (25 st?)
1 paket skivad rökt smörgåsskinka
1 liten burk crème fraiche
2 tsk potatismjöl
1 tärning grönsaksbuljong
2–3 dl vatten
Min besvikelse beror så klart på nostalgi och på att de kulinariska trenderna förändrats sedan 00-talet. Men inte enbart. Jag tror reaktionen framför allt beror på digitaliseringen av matlagning som accelererat under perioden. Sett i ljuset av det enorma utbudet av raffinerade, välsmakande recept som internet erbjuder framträder pastareceptet i annat ljus. Att tillaga pasta med burkskinka och potatismjöl i stället för Benjamin Ingrossos topprankade recept för cacio e pepe är inget annat än klinisk galenskap.
De mekaniska algoritmerna och recensionerna på receptsajterna ersätter en meningsfull kontext. Maträtterna blir opersonliga, utbytbara
Samtidigt är det något andefattigt med alla dessa delikata maträtter, som om de aldrig uppnår någon genklang hos mig på ett djupare plan. De mekaniska algoritmerna och recensionerna på receptsajterna ersätter en meningsfull kontext.
Maträtterna blir opersonliga, utbytbara. Likt den musik jag på senare år upptäckt med hjälp av Spotifys algoritmer går recepten miste om sin aura, för att använda den tyske filosofen Walter Benjamins (ej att förväxla med Benjamin Ingrosso) begrepp. Det är en kliché som är sann när mästerkockar hävdar att den godaste maten de någonsin ätit minsann inte serverats på en lyxkrog, utan på en strand i solnedgången tillsammans med vänner.
Benjamin Ingrosso är dock, så vitt jag vet, en verklig människa. Sedan chattbottarnas intåg domineras receptinternet i allt högre utsträckning av artificiell intelligens. Många använder sig frivilligt av exempelvis Googles AI-läge för att hitta recept och låta sig vägledas under matlagningen, men även de som förlitar sig på traditionella matbloggar och receptsajter riskerar att laga recept som i själva verket är förtäckt AI-gegga. Detta skifte vittnar matbloggare om som märkt att deras trafik minskat kolossalt de senaste åren (Fortune, 26/11). I stället för att underkasta oss kändiskockar och betygssystem har vi börjat sätta vår tilltro till en ansiktslös vålnad.
Det har visat sig ha ett pris. 2023 försökte en matvarukedja i Nya Zeeland lansera en egen chattbot med syftet att komponera recept för att tillvarata överblivna rester. Utöver knasiga rätter som wokade grönsaker med oreokakor föreslog den även giftmackor och ugnsrostad potatis med myggmedel (Guardian, 10/8 2023). Ett extremt exempel kanske, men det har blivit vanligt att författarnas recept återpubliceras på AI-klonade webbsidor med små potentiellt förödande förändringar.
Kanske var det inte Leif Mannerström som fuckade mig. Det är möjligt att receptet inte var skrivet av honom utan av en AI som stulit hans identitet
Jag har inga bevis, men det skulle kunna förklara min misslyckade rödvinssås. Kanske var det inte Leif Mannerström som fuckade mig. Det är möjligt att receptet inte var skrivet av honom utan av en AI som stulit hans identitet. Eller så är jag bara en dålig kock. Oavsett blev middagen förstörd – men av någon anledning kände jag mig fri från ansvar.
När Sara Danius förklarade husmodern död syftade hon på den försvinnande intimiteten mellan människan och hennes mat. I dag outsourcar vi inte bara matproduktionen, utan även vårt eget omdöme och låter maskinen ersätta det som gör oss till människor. Visst, kokboken var en sorts auktoritet redan 1960, men som Danius påpekar talade den till en hemmakock med egen urskillningsförmåga.
Motsatsen till mig, med andra ord. För när jag skulle fixa rödvinssåsen följde jag bara det översta sökresultatet, köpte varorna och lydde blint instruktionerna. Såsen hade inget med mig själv att göra. Det var någon annan som stod vid spisen.
Olga Grönvall Lund: Dags att börja respektera oss kvalitarianer
