I september 1975 publicerade New York Times en artikel om drivgaser i sprejburkar med rubriken ”Klimatförändringar från aerosoler i atmosfären befaras” på sin förstasida. Den handlade om en studie i tidskriften Science av Veerabhadran Ramanathan, en ung indisk man som arbetade på Nasa och som hade doktorerat vid State Universtity of New York året innan.
– Jag kom från en liten by i Indien. Och jag var student. Och plötsligt var jag på förstasidan i New York Times, säger han, numera professor emeritus i atmosfärs- och klimatvetenskap vid University of California i San Diego i USA.
Veerabhadran Ramanathan hade för första gången visat att CFC-ämnen, även kallade freoner, inte bara bryter ner ozonlagret utan också är mycket kraftiga växthusgaser.
– Jag blev chockerad över att upptäcka att ett ton CFC-ämnen kan fånga lika mycket värme som 10 000 ton koldioxid. De är superföroreningar.
Men forskarsamhället var skeptiskt.
– En berömd Harvardprofessor kallade det för skitsnack (bullshit). Jag skämtar inte, det var ordet han använde. Och en professor på Princeton sa att det var en farlig teori. Det tog forskarsamhället fem år att bli övertygade, säger Veerabhadran Ramanathan.
Veerabhadran Ramanathan är nu 81 år. Studien som New York Times skrev om var den första av en lång rad banbrytande upptäckter han har gjort om hur olika ämnen vi släpper ut i atmosfären påverkar klimatet. Därför har Kungliga Vetenskapsakademien utsett honom till årets mottagare av Crafoordpriset i geovetenskaper.
– Man vet ju inte om man gör fantastisk vetenskap förrän ens kollegor uppskattar det man gjort, säger han.
Det är ett viktigt pris att dela ut just nu, tycker han.
– Det kommer vid en extremt viktig tidpunkt, att den prestigefyllda svenska vetenskapsakademin belönar klimatvetenskapen när den attackeras, och när till och med allmänheten börjar ifrågasätta vetenskapen bakom klimatförändringarna.
”En berömd Harvardprofessor kallade det för skitsnack (bullshit). Jag skämtar inte, det var ordet han använde.”
Det är ingen tillfällighet att det just var Veerabhadran Ramanathan som gjorde upptäckten om freonernas klimatpåverkan. Hans doktorsavhandling handlade om klimatet på Venus och Mars. Men efter examen hade han svårt att hitta jobb, både i USA, i Europa och i sitt gamla hemland Indien.
– Som tur var misstänkte Nasa vid den tiden att deras raketer förstörde ozonlagret, och de ville veta hur det kunde påverka klimatet. Det var så jag kom in på ämnet.
Veerabhadran Ramanathan började läsa på, och upptäckte svensken Svante Arrhenius, som redan i slutet av 1800-talet visade att mer koldioxid i atmosfären kunde värma upp planeten. År 1967 hade japanen Syukuro Manabe, som fick Crafoordpriset 2018 och Nobelpriset i fysik 2021, presenterat den första klimatmodellen.
– Men om du tittar på alla rapporter som skrevs fram till 1974 så handlar de bara om koldioxid. Det var det enda man trodde kunde påverka klimatet, säger Veerabhadran Ramanathan.
Kemisterna Mario Molina och Sherwood Rowland visade 1974 att CFC-ämnen bryter ner ozonlagret, en upptäckt som gav dem Nobelpriset 1995. Veerabhadran Ramanathan hade jobbat som ingenjör i kylindustrin i Indien innan han kom till USA och blev genast intresserad.
– Mitt jobb som ingenjör var att förhindra att CFC-föreningar läckte ut från kylskåpen. Och på universitetet i New York hade jag lärt mig kvantmekanik. Så jag visste hur komplex CFC-molekylen är.
Veerabhadran Ramanathan började räkna på klimateffekterna av CFC, på sin fritid.
– Jag tänkte att om Nasa får reda på att jag arbetar med CFC i stället för med ozon så kanske de avskedar mig. Så jag gjorde det på kvällarna och nätterna.
I stället för avsked blev det alltså en uppmärksammad studie i Science och en artikel i New York Times.
Sedan 2004 är Veerabhadran Ramanathan medlem i den Påvliga vetenskapsakademin, och han var påve Franciskus rådgivare i klimatfrågor. Nu vill han dra nytta av Crafoordprisets tyngd och anseende för att förklara hur vetenskapen fungerar och hur vi vet att våra utsläpp påverkar klimatet.
– Det avfärdas ofta med ”äh, det är bara modeller. Man kan inte lita på dem, de överdriver.” I mitt eget arbete de senaste 50 åren har jag inte litat på några modeller förrän jag har kunnat få dem bekräftade av observationer, säger han.
Med jämna mellanrum gör han prognoser om vad som ska hända för att testa hur bra vetenskapen håller. I december 2018 publicerade han en artikel i tidskriften Nature med förutsägelsen att vi skulle passera en och en halv grads uppvärmning år 2030.
– Då, när vi publicerade artikeln, sa klimatpanelen IPCC och nästan alla forskare att det inte kommer att hända förrän 2045.
Nu visar nya data från EU:s klimattjänst Copernicus att jorden under de tre senaste åren har haft en medeltemperatur som ligger mer än 1,5 grader över den förindustriella nivån.
– Vi räknar inte med ett år eller tre år som en förändring av klimatet. Men uppvärmningen fortsätter, och år 2030 kommer vår förutsägelse tyvärr att slå in, säger Veerabhadran Ramanathan.
– Jag hade hoppats att förutsägelsen skulle visa sig vara fel. Tyvärr var den inte det. Så nu måste vi förbereda människor först på att anpassa sig, och sedan utveckla någon form av motståndskraft.
Konsekvenserna blir allvarliga, enligt Veerabhadran Ramanathan.
– Det kommer att bli outhärdligt. Jag förväntar mig massmigration, säger han.
Tillsammans med påve Leo XIV håller han regionala toppmöten i olika delar av världen, för borgmästare och guvernörer istället för för regerings- och statschefer.
– Jag vill fokusera på motståndskraft för de utsatta och de fattiga.
Trots den snabba uppvärmningen och de allvarliga konsekvenser den för med sig har Veerabhadran Ramanathan gott hopp för framtiden,
– Ja, jag är oerhört hoppfull, säger han.
Dels får han hopp från den unga generationen.
– Mitt barnbarn som är tonåring och går på gymnasiet började ett sex veckor långt utbildningsprogram om klimatet. Det erbjuds nu till hela Los Angeles County.
Dels finns det lösningar som är lätta att införa, som att minska utsläppen av metan och andra kortlivade växthusgaser, till exempel genom att få ned det stora matsvinnet i västvärlden.
– Om vi minskar de kortlivade klimatföroreningarna kommer vi att minska uppvärmningen med en halv grad. Det ger oss extra tid att ta itu med koldioxidproblemet, säger han.
Han påminner om Montrealprotokollet, det internationella avtalet för att fasa ut freoner och andra ämnen som förstör ozonlagret. När rapporterna om hur skadliga ämnena var kom på 1970-talet var industrin mycket kritisk.
– Så dök ozonhålet upp 1985. Det skrämde alla. Och vi agerade. Vi måste vara rädda.
Det har han själv personlig erfarenhet av.
– Jag rökte jag tills jag fick en hjärtattack 1997. Det var vad som krävdes, säger han.
Veerabhadran Ramanathan var då bara 53 år, och blev deprimerad.
– Men nu tycker jag att det är det bästa som har hänt mig. Om jag inte hade fått hjärtattacken skulle jag ha rökt tills jag fick cancer för 20 år sedan.
Samma sak kommer att hända med klimatförändringarna, menar han.
– Någon gång mellan 2030 och 2035 kommer det att bli riktigt, riktigt illa. Men då kommer vi att vidta åtgärder.
– Som Churchill lär ha sagt om amerikanerna: ”Man kan lita på att de gör det rätta efter att de har provat allt annat”. Om fem år kommer vi att ha provat allt annat.
Så du har hopp för framtiden?
– Ja, jag är säker på att vi kommer att lösa detta. Vi kommer inte att begå självmord.
Läs mer:
Astronomiskt pris för avslöjandet av stjärnornas inre liv
2025 tredje varmaste året – befäster dyster trend
Miljöavtalet har lyckats fördröja isfria somrar i Arktis
