Italienska ”Kärlekens många röster” är överfull av babbliga hjärnspöken

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Hon, en möbelrenoverare med egen butik och han, en frånskild gymnasielärare med dotter, försöker komma i säng med varandra. Helst kanske mer än så, men bara att få av sig kläderna är krångligt nog för två övertänkande vuxna individer – ”i dagens samhälle”, som man säger. Eller som man i alla fall anar att författaren och regissören Paolo Genovese vill säga. Alla hans konceptuella komedier och idédramer är moraliteter om det evigt mänskliga i föränderliga tider.

I smarttelefonens ungdom, 2016, gjorde han succé med ”Vad döljer du för mig?” där en vuxenmiddag urartar helt när ny sällskapslek introduceras: utväxla telefoner och läs varandras privata meddelanden. I den lite mystiska ”Allt du önskar kan du få” (2017) var det internets falska löfte om att man kan få sina önskningar uppfyllda utan att betala ett pris som avhandlades. I metaforisk form.

Den här gången handlar det bara om romantik och sex med förhinder. Men hindren sitter i hjärnan. Piero (Edoardo Leo) håller på att fastna redan framför kådisautomaten på väg dit. Bör han ens ha med sig sådana och i så fall vilken sort? Fruktsmak? Knottrig? Vad signalerar de olika varianterna? Lara (Pilar Fogliati) ifrågasätter vad hon har på sig, om det är för mörkt i lägenheten och varför hon överhuvud taget bjudit hem honom istället för att ha en normal första dejt på krogen.

Under kvällen försöker båda läsa av varandra i oändlighet. Blev Lara besviken när Piero sa att han är gymnasielärare, inte universitetsprofessor? Är han gift, eller varför får han ett sent telefonsamtal och försvinner ut på balkongen?

Att man vet exakt vad de tänker beror på att det finns ytterligare åtta roller i filmen.

Att man vet exakt vad de tänker beror på att det finns ytterligare åtta roller i filmen. Fyra kvinnor som babblar i hennes skalle och fyra män som babblar i hans. Inför varje litet hörn de rundar för att nå varandra utbryter långa diskussioner mellan ”hjärnspökena”: en vill bara ligga, en vill ha romantik, en är misstänksam, en hatar alla män/är rädd för alla kvinnor, et cetera.

Det hade kunnat bli skojigt. En tafatt dejt kommenterad av två frispråkiga körer. Woody Allen har använt sig av levandegjorda tankar ända sedan hans talande spermier hoppades på en framgångsrik dejt i ”Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om” 1972. Och han är inte ensam.

Här blir det snabbt enformigt. Fogliati – en italiensk Anne Hathaway med livligare blick och ett unikt leende – gör sitt bästa för att få liv i replikerna och det finns en naturlig dragningskraft mellan hennes nervösa energi och Leos blygare värme. Man önskar dem lycka till, helt enkelt men börjar snart önska att de hade setts på krogen, där det finns mer att titta på.

Genovese har väl blivit lat. ”Allt du önskar kan du få” har gjorts i inte mindre än 12 versioner sedan 2016, i tolv olika länder. Han kanske hoppats han på en liknande quick fix den här gången, även om han skulle få svårare att casha in på rättigheterna. Det är ju inte så att idén är unik, som sagt.

Nästa gång: Skriv ner konceptet på en servett och skicka över den till en manusförfattare som inte ger sig förrän det faktiskt blir roligt och till en regissör som orkar skapa en värld där det faktiskt känns möjligt.

Se mer. Tre bättre, färska italienska filmer: ”Det finns alltid en morgondag” (2023), ”Chimären” (2024) och ”Vermiglio” (2025).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN